Det börjar med City Playgrounds. DJ Hi-Teks beat är enkelt, men har pondus och är toppat med skuggad sång som letar sig djupt in i medvetandet. Störst är Talib Kweli. Med albumets bästa verser är det han som trollar fram all magi. Hans flow går hand i hand med det tunga beatet, och han visar […][...]

Tio år efter debuten med Train of Thought släpper Talib Kweli och Hi-Tek sitt andra album som Reflection Eternal, Revolutions Per Minute, den 20 april.[...]

Så var det maj och den där månaden med konstigt väder har gått förbi. Och som vanligt är det dags för oss på redaktionen att utpeka vad vi tyckte var bäst. Cursive Mama, I’m Swollen (album) Förväntningarna efter 2006 års Happy Hollow var skyhöga och förhandsexet infriar dem med råge. Med släppdatum 1 juni kan […][...]

Så att ni inte råkar missa något. De står i ordning efter releasedag, på ett ungefär. Trevlig läsning! The-Dream – Love vs. Hate Albumet släpptes redan den 10 mars i USA, men Sverige-releasen är inte förrän 6 april. The-Dream har släppt ett par kanonsinglar från albumet och några remixer. Det och faktumet att Dream har […][...]

Termanologys debutalbum på bolag har låtit vänta på sig men det är också den skivan som jag sett fram emot mest det här året. Men att ha för höga förväntningar är aldrig bra, för det är oftast lätt att bli besviken även om en skiva håller hög klass. Samtidigt är det ganska omöjligt att inte […][...]

Årets första höstmånad passerar så sakteliga. I Finland skjuts det hejvilt, Travis Barker är med i en flygplansolycka och Idol-juryn är i tårar. Redaktionen bunkrar upp inför det svenska mörkret med en samling väl valda höstlåtar. Missy Elliott The Rain Missy levererade rappen, Timbaland beatet och Hype Williams videon. En av Missys absolut bästa låtar. […][...]

Tjockisar har alltid haft en naturlig plats i hiphopen. Den flåsiga lite ansträngda rapteknik som blir det naturliga resultat av en rejäl övervikt är något som bland andra Fredrik Strage öppet erkänt går igång på. Själv har jag aldrig riktigt fattat storheten med Notorious B.I.G. och tycker på sin höjd att Fat Joe kan vara […][...]

Det hade egentligen räckt med det där fantastiska Dre-pianot i inledande ”Westside Story” för att jag skulle bli nöjd. När kyrkklockan ringer i bakgrunden strax innan 50 Cent börjar sluddra refrängen vet jag att jag snart kommer att springa runt och skrika g-g-g-g-g-unit! Likt en av Pavlovs hundar svarar min nacke på ännu ett benhårt […][...]

Att Snoop hade något riktigt stort på gång till sin första skiva i full frihet anade jag redan när jag hörde ”Tha Last Meal”, sista släppet på No Limit. Men aldrig någonsin hade jag vågat hoppas på det här. Snacket inför skivan har mest handlat om hur Snoop Dogg slutat att både röka på och […][...]

De senaste åren har hiphopen i USA till största delen dominerats av dels listanpassad partyhiphop och dels den hårdare gangsta varianten med artister som i sina rhymes koncentrerat sig på att outtröttligt påpeka hur mycket vassare MC:s de är än alla andra, hur många de fått i säng, hur stora vapen de kan hantera, hur […][...]