I pressbladet står det att 69-Hard lämnat rockabillyinfluenserna bakom sig på ”Blues from Hell”. Så det känns lite märkligt att öppningsspåret ”She's So Fine” är en hejdundrande ståbasfest och en av skivans bästa låtar. Även om det finns fler låtar som bär mer eller mindre tydliga spår av rockabillyn (”Baby Don't You Know” och ”Do You Wanna Go Faster?” till exempel) så placeras den oftast i baksätet eller vid sidan av.

Vi backar bandet.

69-Hard bildades i Malmö 1997 och består av Kalle Metz (sång), Christian Fridlund (bas), Mats Jeppson (gitarr) och Bert Lundgren (trummor). Genom flitigt turnérande, en rejäl radda vinylsjuor och debutalbumet ”Life Is Good” (2002) har de byggt upp en hängiven skara fans. Bandets status i rockpressen är god och deras tidigare släpp har fått goda recensioner.

Åter till skivan.

”Blues from Hell” är en härligt fokuserad skiva. Elva låtar klaras av på en dryga halvtimmen och de flesta håller sig under det kritiska treminutersstrecket. Det handlar, inledningsspåret till trots, framför allt om skitig punkrockenroll med ena foten försiktigt i bluesen och den andra säkrare i sjuttiotalets hårdrock.

Jag tänker en del på tidiga Kiss. Motörhead poppar upp som en självklar referens, även om 69-Hard oftast håller ett lägre tempo så finns det en likhet i det skitiga soundet och basens centrala roll. Ibland balanserar Kalles sång på den farliga egg som Biff Malibu (Gluecifer) trampade snett på under inspelningen av ”Tender is the Savage”, med den skillnaden att han inte faller ur.

Första singeln ”Gone, Gone, Gone” skulle ha kunnat vara en b-sida på någon The Hellacopters-singel från perioden runt ”Payin' the Dues”. Som en bonus är avslutningen en mer eller mindre rak plankning av Violent Femmes ”Gone Daddy Gone”. Och det är verkligen ingen diss. (På tal om lån får vi några rader ur ”Welcome to the Jungle” mitt i brötiga ”Loserville Station” – snyggt!)

I en tid då den rock som borde vara skitig och farlig blir allt mer polerad och snäll för varje dag som går är det uppfriskande att spisa en skiva som inte är rädd för lite olja under naglarna. Då kan det faktiskt kvitta att alla låtarna inte har de mest originella eller minnesvärda melodierna. Ibland räcker god stämning och ett schysst röj långt.

Nästa gång 69-Hard står på en scen i min närhet kommer jag att stå framför den med en näve i luften.