Helvetet är nära när den största musikaliska händelsen i landet är en gala fylld av paljetter och oexisterande tyg, blir inte ens de mest övertygade innerligt trötta när det numera pågår i flera oändliga etapper? Juckteknik har högre kriteriumsvärde än sångkvalitet när kommersialiteten får bestämma. Den brittiska omgången avgjordes för inte så länge sedan. Det […][...]

Håkan kom tillbaka till mig för ganska precis en vecka sedan, i skrivande stund. Nio helt nya låtar. Det är ju inte utan att man sätter på sig hörlurarna med förväntningar. Jag har lyssnat på Ett kolikbarns bekännelser twenty-four seven, ut och in, upp och ned sedan dess. Och Gud vet att jag har tvivlat. […][...]

Som band betraktat var Raymond & Maria aldrig särskilt intressanta. Istället var det reaktionerna de gav upphov till – kritiken, misstänksamheten, konspirationsteorierna, ja, the whole popvänster shebang – som kändes väsentligt. Framförallt det här med att vara äkta. Keeping it real, liksom. Ni kanske minns det, just som Erik Zsiga avlossat sin första kula smög […][...]

Nej, jag kan inte. Jag har gått och väntat på att jag ska lugna mig ett tag nu. Tänkte ge det någon vecka, sen skulle jag nog tröttna och inte bli lika glad längre. Men varje gång jag tar och spelar den igen, så slår det mig. Den här skivan svänger så jäkla hårt. Timbuktu […][...]

Det har gått tio år sedan jag hörde världens sämsta låt. Ett helt decennium. Ibland går tiden fort när man lyssnar på musik. Det var i vilket fall tio år sedan jag vred mig av skratt när Astrid Lindgren frontalkrockade med ”OPP”-sväng och låtsasgangsterattityd. Dessutom framfört på bruten svenska. Jo. ”Snubben” är briljant. Men det […][...]

Jag har ingen bra historia ihop med Kaahs musik. Han har alltid varit en sån som jag får konvulsioner och skrikanfall av. Jag har krupit under en kudde eller hångarvat när jag har hört hans låtar. Jag är inte den som har mest överseende med speciella sångröster och krystade betoningar, men vanligtvis brukar jag bara […][...]

Med en övervikt på 25% plockade en kille från Göteborg hem årets läsaromröstning. Över huvud taget verkar det som om ni tyckt att det varit ett bra år för svenskproducerad musik. På topp tio hittar vi lika mycket svensk som utländsk musik och de tre översta platserna tillfaller alla inhemska artister. 1. Håkan Hellström ”Det […][...]

Jag vet att jag borde sabla ned ”Det är så jag säger det”. Rida över Håkan Hellström med en kavallerichock utan att tveka. Det är mycket jag borde. För Håkan Hellström är kejsaren utan kläder. Han snor hela låtar. Han återanvände gammalt material. Han gottar sig åt elände. Han framstår som en svärmorsdröm men är […][...]

Lite för att illustrera hur olika vi i redaktionen resonerar om musik presenterar jag här utdrag ur vår interna e-postlista. Jag har valt att stryka namnen på deltagarna i meningsutbytet. - Om och om igen med Pelle Almgren och Wow Liksom + Walking on Sunshine med Katrina and the Waves = Kom igen Lena. Bra […][...]

Gränsen mellan pretentiös och patetisk är hårfin. Så hårfin att både den ena och den andra människan trillar över gränsen. Det är inte alltid den gränsen är farlig att bryta, inom operan görs det ständigt med ganska spännande resultat. Jag tyckte om Håkan Hellströms första skiva Känn ingen sorg för mig Göteborg. Tyckte om kanske […][...]