Helvetet är nära när den största musikaliska händelsen i landet är en gala fylld av paljetter och oexisterande tyg, blir inte ens de mest övertygade innerligt trötta när det numera pågår i flera oändliga etapper? Juckteknik har högre kriteriumsvärde än sångkvalitet när kommersialiteten får bestämma. Den brittiska omgången avgjordes för inte så länge sedan. Det […][...]

Håkan kom tillbaka till mig för ganska precis en vecka sedan, i skrivande stund. Nio helt nya låtar. Det är ju inte utan att man sätter på sig hörlurarna med förväntningar. Jag har lyssnat på Ett kolikbarns bekännelser twenty-four seven, ut och in, upp och ned sedan dess. Och Gud vet att jag har tvivlat. […][...]

Det här är vad som provocerade indiesverige 2004: Ett par Milli Vanilli-slynglar som shoppar på NK Street. Fantastiskt. Men långt ifrån nytt. Byt ut Fred Perry-pikén mot en korsett så är det ju bara samma grej som Army of Lovers gjorde nästan femton år tidigare för att reta tuppjuck på folk. Ändå ledde The Tough […][...]

Men vafannudå. Jag hade ju slutat lyssna på pop. Förstod sällan euforiutbrotten och hyllningskörerna. Slängde resterna i en grop. Begravde dem i en säck. Kriminalinspektör Alkberg undantagen givetvis. Men det här! Ja jag vet; ni har redan läst hyllningar på löpande band, redan tröttnat och ropat hype! Men jag hade ju slutat lyssna på popskallarna, […][...]

När man går in på Skivhugget i Göteborg mitt i den kommersiella julkalabaliken är det första man ser en hel hylla med The Knifes ”Deep Cuts” och ännu en hel hylla med ”Hannah med H Soundtrack”. De är ganska utmärkande bland Bruce Springsteens senaste och den uttröttande oändliga mängd Best of-skivor som samtliga storbolag enhetligt […][...]

Jag vet att jag borde sabla ned ”Det är så jag säger det”. Rida över Håkan Hellström med en kavallerichock utan att tveka. Det är mycket jag borde. För Håkan Hellström är kejsaren utan kläder. Han snor hela låtar. Han återanvände gammalt material. Han gottar sig åt elände. Han framstår som en svärmorsdröm men är […][...]

Lite för att illustrera hur olika vi i redaktionen resonerar om musik presenterar jag här utdrag ur vår interna e-postlista. Jag har valt att stryka namnen på deltagarna i meningsutbytet. - Om och om igen med Pelle Almgren och Wow Liksom + Walking on Sunshine med Katrina and the Waves = Kom igen Lena. Bra […][...]

… och Emir funderar på att flytta dit han med. Var rätt sugen på att sno Fredriks rubrik till recensionen av El Musicos förra platta ”Themes from the dusty roads” rakt av. ”Om Tom Waits vore göteborgare” Tycker att den känns rätt klockren. Fast det vore kanske att göra det lite väl lätt för sig. […][...]

Chris ”Go Go” Betyg [2/4] Åttiotalet grasserar överallt. Här har vi till exempel en härligt sportig discotakt uppsnofsad med glättiga finstråkar à la Chic. Och med gladtoast och käck refrängkör blir intrycket närmast visuellt; neonfärgade kläder, färgglada drinkar och halvt uppbrända svenskar på semester i varmt klimat som dansar med höga knäuppdragningar. Är det verkligen […][...]

Behöver jag förklara, eller förstår ni direkt vad jag menar? Popmusik kan vara direkt och indirekt. Den direkta tycker jag om och känner mig glad till i en kort period för att sedan aldrig mer ta i när jag tröttnar. Popmusik som jag instinktivt känner att jag hatar, den håller längre. Om jag ändrar uppfattning […][...]