Ungefär en av tusen så kallade tribute-skivor funkar i praktiken. De flesta faller på att nytolkningarna lägger sig så nära originalet att det mest känns som att lyssna på ett hyfsat coverband. Jag har aldrig fattat grejen med att tolka andras låtar så troget som möjligt. Men det är klart att Sveriges äldsta, nu aktiva, […][...]

I grund och botten gillar jag ju The Maggots primitiva rock & roll. De är ett perfekt musikalisk visualisering av fest. Fjolårets samlingsvolym ”This Condition Is Incurable” är en liten favorit i 2000-talslådan märkt garagerock. När de nu följer upp debutalbumet ”Get Hooked!” får jag lite samma känsla som då. Att det återigen blir lite […][...]

Jag hade gått runt och funderat på ett tema till en recension eller krönika i ett par dagar för en dryg vecka sen. Det löd ungefär så här: ”Vad händer med rocken när den blir bekväm?”. Så damp nya skivan från Vue ner. Perfekt objekt för bekvämrockstemat tänkte jag och behöll den för mig själv. […][...]

Förra året släpptes samlingen ”How We Rock” på Burning Heart. 18 låtar med några av de största som kan ringas in av genrenamn som motorrock, punkrock och garagerock. Självklart med en övervikt åt BHR:s egna artister, men också med The Hellacopters, Rocket from the Crypt, Sahara Hotnights och Danko Jones. Jag tänker på den samlingen […][...]

Det är lite synd om Dee Rangers. För i samma stund som jag skriver att de spelar garagerock kommer flera av er att sucka, rycka på axlarna och sluta läsa. Garagerocken har redan utnämnts till 2000-talets motsvarighet till 90-talets grunge. Med viss rätta. Men jag måste få skriva att det är garagerock. För det är […][...]

Ibland behöver jag rå rak rock. The Monsters har mycket av det jag söker men finner så sällan. De levererar skräpig surfinfluerad garage som inte har det minsta gemensamt med valfritt radiospelat The-band från de senaste två årens våg av ny-rock. Schweizarnas senaste skiva ”I See Dead People” är deras sjätte i ordning sedan starten […][...]

Förra året firade The Nomads tjugoårsjubileum på Hultsfredsfestivalen. En ansenlig ålder på ett rockband som aldrig tagit några längre pauser. Anmärkningsvärt eftersom de aldrig varit riktigt stora, varken här hemma eller utomlands. Åtminstone om man med stor menar detsamma som försäljningsmässig framgång. Däremot har de haft en viktig roll i garagerockens historia. De höll grytan […][...]

The Men har tydligen bildats som motvikt till den navelskådande shoegazer-scenen. Här har vi ett gäng svenska rockare som tidigare låtit höra tala om sig. Sångaren Sven Köhler har ni hört i Sinners. Dessa män spelar tillbaka bandet till första halvan av sextiotalet och gör som Beatles och Rolling Stones gjorde innan de började skriva […][...]

Glöm allt alla har sagt om ny bra rock. Snälla, gör det. Den nya riktigt bra rocken var här långt innan du visste det. Jag lovar. Och jag vet inte ens om jag vill dela med mig. Det var ett tag sedan jag stod i en skivaffär och bad om soulinfluerad rock och det enda […][...]

Hade du precis som jag för längesedan gett upp hoppet om att det någonsin skulle komma något mer riktigt bra på White Jazz? I så fall är det dags att läsa extra noga nu. Dee Rangers fullängdsdebut ”So Far Out So Good” är snudd på en fullträff. Efter en handfull vinylutgåvor på respekterade bolag som […][...]