Förra året firade The Nomads tjugoårsjubileum på Hultsfredsfestivalen. En ansenlig ålder på ett rockband som aldrig tagit några längre pauser. Anmärkningsvärt eftersom de aldrig varit riktigt stora, varken här hemma eller utomlands. Åtminstone om man med stor menar detsamma som försäljningsmässig framgång. Däremot har de haft en viktig roll i garagerockens historia. De höll grytan kokande medan de flesta andra mest brydde sig om att tränga ner byxorna i elastiska byxor och spenderade större delen av inkomsten på hårspray. Raden av band som listar The Nomads som influens är lång.

Det här är den andra delen i samlingsserien ”Showdown”. Den här gången ligger fokus på 90-talet, även om det precis som förra gången är en sanning med viss modifikation. 1999-års ”Big Sound 2000″ finns inte med alls. Det gör i och för sig inte så mycket eftersom den fortfarande är lätt att få tag på till skillnad från ”Sonically Speaking” (1991) och ”Poerstrip” (1994) som båda varit utgångna länge.

Tillsammans med coverskivan ”The Cold Hard Facts of Life” från 1996 utgör de basen för den första av de två skivorna i det här paketet. Nio av låtarna från ”Sonically Speaking” finns här (alla utom covern ”Come On” och den småsega ”Pair of Deuces”). Åtta av de tolv från ”Powerstrip” och fyra av åtta från coverskivan. En rättvis fördelning om man ser till materialets styrka.

Just den här perioden av The Nomads produktion är den som ligger närmast mitt hjärta, med ”Sonically Speaking” som absoluta favorit. ”Powerstrip” fastnade aldrig på riktigt då, den var lite för ojämn och jag trivdes inte lika bra med Conrad Unos produktion som jag gjort med Chips K:s. Nu i nedbantad form faller bitarna bättre på plats.

Det är den andra skivan som är den verkliga godbiten. Det går inte att komma ifrån. Här samlas material från de singlar och exklusiva samlingsspår som The Nomads släppt ifrån sig från 1992 till 2001. Dessutom får vi fem livespår från jubileet på Hultsfred ifjol. En historisk tillställning som gästades av bland andra Handsome Dick Manitoba och Ross the Boss från The Dictators, Wayne Kramer (MC5), Chris Bailey (The Saints), Jello Biafra (Dead Kennedys) och Nicke Hellacopter.

De flesta av låtarna på andraskivan är covers. Kanske är det därför The Nomads vågat släppa loss lite. Variationen är större och riffen inte lika kompakta som vi vant oss vid främst på senare år.

Versionen av bob hunds ”Edvin Medvind” är söt med texten sjungen på amerikanska (Conrad Uno körar). Rockabilly-flörten i ”Magdalena '93″ är kanske inte det bästa de spelat in, men visar en annan sida av dem. Som alla riktiga garageband har de så klart tacklat en Motown-dänga också, valet föll på Holland/Dozier/Holland-kompositionen ”Love's Gone Bad” som spelats in av Michael Jackson. Ja, den är väl ärligt talat så där. Dessutom körs den helt över av efterföljande och helt oemotståndliga gladpopen i ”She'll Always Be Mine” och Kiss-pastischen (eller borde jag kanske skriva Ace Frehley?) ”King of Night Train”.

Jag ska inte trötta ut er med att gå igenom alla godbitarna. Låt mig bara säga att här finns mycket rart att upptäcka.

Det här är en utmärkt samling med ett av den svenska rockhistoriens viktigaste band. Dessutom finns de flesta av bandets bästa låtar här. En bra plats att börja för dig som inte vågat än. Jag gissar att jag inte är den enda som inte klarat att samla allt The Nomads gett ut. Här finns äntligen en chans att hinna ikapp.