The Men har tydligen bildats som motvikt till den navelskådande shoegazer-scenen. Här har vi ett gäng svenska rockare som tidigare låtit höra tala om sig. Sångaren Sven Köhler har ni hört i Sinners.

Dessa män spelar tillbaka bandet till första halvan av sextiotalet och gör som Beatles och Rolling Stones gjorde innan de började skriva egna låtar och slog igenom på allvar – de återanvänder gamla soul och rhytm and blues-låtar. The Men är alltså ett coverband.

Och visst låter det gammalmodigt, men stenhårt rockande om The Men. Tolvorna, basgångarna och oandet sitter som en smäck. Munspelet kryddar upp låtarna och jag hyser inga som helst tvivel om att The Men nog är ett landets mest sevärda coverband.

Men på skiva är jag inte riktigt lika säker på att The Men känns så viktiga. Det här är gjort om och om igen. Låtarna är roligare att lyssna på i original. Lika förutsägbart som att Zlatan sitter bänkad.

Bra coverband kan göra underverk på scen. The Men kan säkert göra lite mer. Men för att jag ska bli riktigt intresserad vill jag nog höra eget material från dessa herrar. De är ju kapabla.

Nästa skiva får gärna innehålla lite blås också. Då kommer The Men kännas mer soulsvängande. På den här skivan blir de kanske en aning för mycket raggar-rockare.

Jag hoppas på mer. Om The Men blir något mer än ett coverband kan de bli livsfarliga.