Use your mentality
Wake up to reality

Det har snart gått femton år sedan Neneh Cherry hiphopifierade Cole Porters I’ve Got You Under My Skin till AIDS-välgörenhetssamlingen Red Hot + Blue. En låt som i Nenehs version förvandlades till svettig och supersexig minimalistfunk, nästan uteslutande byggd kring basgången.

Att videon till I’ve Got U Under My Skin kom att domineras av vibrerande högtalarmembran kändes just därför helt självklart. Det var någonstans där i de nedre basregionerna som Neneh mullrade omkring, sett genom ett Blue Note-blått filter.

Jag får precis samma känsla när jag lyssnar på Natalia Gardiner. Avklädd, ultracool soulfunk som får högtalarna att vibrera i blått.

Nästan alla texter jag läst om Natalie och hennes album har på ett eller annat sätt dragit parallellen till Sade. Att Natalie stillat abstinensen hos alla Sade-fans som hoppas slippa vänta åtta år till nästa gång. Att Natalies röst är Sades röst i en annan kropp. Jämförelsen mellan Natalie och Sade måste ha funnits med i någon pressrelease någon gång, det är faktiskt den enda förklaring jag kan tänka mig till den kollektiva vilja att tvinga på Natalie den kostym Sade än en gång hängt upp på vinden.

Jag kan nämligen nästan inte höra någon likhet alls.

Röstmässigt ligger Natalie betydligt närmare exempelvis Titiyo. Visst, både Natalie och Sade delar samma tillbakalutade och visksmekande sång, fjärran från waildrillat överspel, men att fösa ihop dem enbart på det är lite som att konstatera att R Kelly och Jaheim är en och samma för att båda är svarta och sjunger soul.

Musikaliskt finns det ännu mindre gemensamma drag. Där Sade alltid legat närmare välpolerat mjuk och sval soul (med enormt stort hjärta) återfinns den musik Natalie skapat, tillsammans med människorna bakom Ramjac, snarast i den introverta partyfunk som Kaah skapat på senare år. Kantig och maskinell, men samtidigt svängig och organisk.

Och cool. Så jävla cool.

”Lovin’ never gave me nothin’ / never gave me you” sjunger Natalie uppflugen på en alldeles för liten scen nere i en alldeles för rökig källarlokal. Människorna längst bak i lokalen är övertygade om att det är Erykah Badu. Monday Girl ekar av Diana Brown & Barrie K. Sharps The Masterplan. Time Ain’t on My Side är Apparently Nothin’ inspelad något decennium senare. Blappa-blappa-basen som sparkar sönder baslådor och välter bord i I’m Satisfied hade lika gärna kunnat höra hemma i Jenny Devivos Season of the Witch. Krydda allt med elpianon, handklapp och riktigt fläskiga syntar direktimporterade från åttiotalet och du inser förhoppningsvis precis hur knasigt bra det här är.

Men så finns det också en annan sida av Natalie Gardiner. En sida där hon kryper in i högtalarens innersta med bara en ensam gitarr i händerna. Med bara några få vibrerande millimeter mellan hennes röst och världen utanför förvandlas hon till Lauryn Hill, så som Lauryn låtit om hon fokuserat mer på låtar och mindre på terapi på MTV Unplugged 2.0.

I tried to walk away from your love
I tried to walk away from you
Now I got worry baby

Jag ljög faktiskt lite i början. På ett sätt är jämförelsen med Sade inte alls särskilt konstig. Båda har röster som nästan är för bra för att vara på riktigt.

Rökiga.

Coola.

Röster som klär bäst i blått.