Tillsammans med Fresh Prince från Bel-Air tog DJ Jazzy Jeff hiphopen från Philadelphia till poplistorna med snälla barnvänliga texter till funkiga och lättillgängliga beats. Inte hårt och i ansiktet som Run DMC. Inte i behov av målsmans tillstånd som N.W.A.. Jazzy Jeff & The Fresh Prince var det familjevänliga, sitcomdrivna, alternativet. Musik målad i starka […][...]

Med 150 inrepeterade låtar i bagaget ska Prince turnéra i London i sommar. Under en veckas tid håller han till på O2 Arena (tidigare känd som Millennium Dome). Övriga konserter ska hållas på flera platser runt om i den engelska huvudstaden. Han lovar också att biljettpriserna ska vara anpassade efter spelställenas storlek så att alla […][...]

Om fiskmåsen var ett elektroniskt ljud skulle den låta precis som introt till Sa-Ra:s albumdebut (minus handklappet som välkomnar den). Det är ljudet av perfektion som sakta flyger mot lyssnaren. Svalt efterlängtat, nästan bortglömt. För drygt två år sedan talades det om Sa-Ra i samma andetag som Plant Life. De symboliserade den nya vågens funk […][...]

Jorge Ben Jor var en av de tongivande musikerna inom i utkanten av det som brukar kallas för tropicalia-rörelsen (fint tvivelaktigt illustrerad med en samling från Soul Jazz härom året). Jag kände honom också från utmärkta samlingen Música de futebol och festfixarlåten Taj Mahal (som märkligt nog inte finns med på någon av de båda […][...]

Jag har alltid gillat att köpa skivor baserat på hur omslaget ser ut. Det är kanske det tråkigaste med mp3-revolutionen (och innan det cd-skivans intåg). Därför bläddrar jag gärna i backar med begagnad vinyl när jag har en stund över. Som när jag väntar på bussen hem till exempel. När jag såg Maxine Nightingales Right […][...]

Sa-Ra ”Feel the Bass” med Talib Kweli. Elektronisk hiphop är den nya funken. Erykah Badu, Madlib, Will.I.Am med flera i bakgrunden.[...]

När storbandet Antibalas från Brooklyn tacklar afrobeatet på skiva för åttonde året i rad låter hornen mer som en trafikstockning med gula taxibilar i ett neondränkt New York än en upprörd elefanthjord i ett soldränkt Afrika. Deras musik är tydligt urban med en bismak av avgaser, trots att de så tydligt lutar sig mot arvet […][...]

Det finns förmodligen inte mycket mer att skriva eller säga om Nina Simone än det som redan producerats. Det kommer trots det säkerligen att skrivas nästan lika mycket till. Nina Simone är ingen man musikaliskt ger sig på hur som helst. Oavsett om det sedan handlar om låtar hon själv skrivit eller sådana hon satt […][...]

Det roligaste med Timbuktu och ”Oberoendeframkallande” är att han tillsammans med sina kumpaner lyckats lura på ett intet ont anande svenskt folk några av de farligaste musikstilarna; världsmusiken och funken. Jag har suttit med hakan någonstans nere mellan knäna när hyllningarna ställt sig upp på rad i pressen samtidigt som Timbuktu med ett stolt flin […][...]

Ett sött Prince-komplex, småfunkiga rytmer och falsettsång. Det är väldigt lätt att bli alldeles kär i den här juvelen. Det är vitt och fånigt, kanske enkelt och lite lätt klichéartat. Men ytan blänker och när jag ser bakom den bryts ljuset i vackra färger. Melodin spelas upp som från en liten lekdosa som snurrar runt […][...]