Ett sött Prince-komplex, småfunkiga rytmer och falsettsång. Det är väldigt lätt att bli alldeles kär i den här juvelen.

Det är vitt och fånigt, kanske enkelt och lite lätt klichéartat. Men ytan blänker och när jag ser bakom den bryts ljuset i vackra färger. Melodin spelas upp som från en liten lekdosa som snurrar runt och knäpper mot strängarna. Lite hackigt och ojämnt och där sitter krokarna som gör att jag inte kan få ur den ur huvudet. Enkla små gitarrlicks och repetetiva basgångar över en sång alldeles för högt upp i registret.

Jag får lust att skriva fåniga recensioner som Alla hjärtans dag-brev, där Juvelen och Hanna får varandra. Jag får lust att måla upp bilder av Juvelens profil som projiceras Prince-falliskt på Superbowl-dukar, men i Juvelens fall ännu så långe på typ något distriktsmästerskap i Beach Volley.

Men jag struntar i alla poser och konstaterar att jag gillar den här ep:n som fan. Visst, belackare kanske konstaterar att ep:n är ett utmärkt format för såna här saker, då man kan spela ut alla kort och få det att verka som det finns något mycket större under ytan. Men vad spelar det för roll.

Jag lyssnar på Summer Spring och drömmer om sommaren. Jag höjer volymen i Watch Your Step och flinar åt den loja discokören i Of Course I Remember. Då spelar inte klichéer och poser så stor roll. Det här suget efter att höra är nu och alla såna tillfällen är bara att gilla.