Jag romantiserar ett minne från Arvikafestivalen 2009 när jag inte riktigt orkade se Jenny Wilson. Det var Hardships!-turnén och även om jag gillade skivan hade den aldrig riktigt fastnat. Det hade regnat på dagen och när det äntligen klarnat upp ville jag, lite trött och grinig, mest hänga i något öltält istället. Så vi vände […][...]

Det har hänt en del sedan Jenny Wilson försökte le med en svart tand i munnen och tillsammans med sitt dåvarande band First Floor Power desperat jagade ett skivkontrakt. Så här nästan tio år senare är det svårt att förstå den där desperata jakten på kontraktet. Idag gör Jenny Wilson det mesta själv, även om […][...]

Någonstans på ett svenskt torg ställer de upp. De höjer sina plakat och gör sig redo att tåga iväg. Demonstranterna har kanske inte samlat en så stor mängd människor, men tillräckligt för att bli omskrivna och tillräckligt intressanta för att någon ska lägga märke till att någon ur ledartrojkan brutit sig ur. Kanske trodde man […][...]

Ass My Get Up and Go Just Got Up and Went Headspin Recordings/Dotshop.se Folk av Anders Söderström som hade passat perfekt för ett avsnitt av Deadwood. Har också den goda smaken att göra en tolkning av titelspåret från filmen Escape from New York.. First Floor Power Don’t Back Down Crunchy Frog/Playground Fyra medlemmar blev tre, […][...]

Marionette Spite Listenable Records/Sound Pollution Snabb svensk metal med hardcorestuk. Myspace Treponem Pal Weird Machine Listenable Records/Sound Pollution Någon sorts industrimetal. Bra är det i alla fall inte. Myspace Whitesnake Good to be Bad Steamhammer/Border Ska turnera med Def Leppard framåt sommaren. Kan det bli mera kreti och pleti? Officiell sajt Textures Silhouettes Listenable Records/Sound […][...]

Man har alltid haft ögonen på Jenny. Hennes självklara frontfigur i det arty popbandet First Floor Power har på något sätt alltid fascinerat mig. Hon tar alltid plats utan att vara kaxig. Och hon verkar alltid bära runt på en väldig massa integritet utan att verka tråkig. Men även det fria kan säkert bli trist […][...]

Jag hade förberett mig på att såga ”Nerves”. Jag var så besviken. Igen. Jag var så säker på det att jag kände mig olycklig. Olycklig för att de till slut hade gått över gränsen. Den där gränsen de alltid balanserat på och alltid varit nära att tippa över på fel sida om. Gränsen som gett […][...]

Nästa singel ut från The Knifes andra album blev alltså ”You Take My Breath Away”. I mina öron förmodligen skivans bästa låt. Karin Dreijer tillsammans med Jenny Wilson från First Floor Power i fyra och en halv minuters systerskap. Kanske har du redan ”Deep Cuts” och tycker det verkar helt meningslöst att också köpa singeln […][...]

Vass. Eggen skjuter upp ur handtaget. Digitalt vassa taktslag, skinande syntetiska calypso-oljefat och spetsig låtsasflöjt. The Knife lånar från synthens, popens och rockens historia. Verktygen är retro utan att The Knife låter retro. Naturligtvis hör du ljud som får dig att tänka tillbaka, men samtidigt är det omöjligt att placera dem i någon annan tid. […][...]

Jag har ett ganska konstigt förhållande till ”There is hope”. När jag lyssnar går jag nämligen igenom skivan på jakt efter den där låten jag inte gillar. Jag brukar genast hoppa över första låten ”Ten pictures”, för den har jag älskat sen första gången jag hörde den. Går istället raskt på ”Heather”. Den har ju […][...]