Det finns en del givna regler för hur en samling bäst skall sammanställas. En samling av den typ som ”Hello Kids” är (alla låtar som inte fått plats på album) ska vara kronologisk. Det brukar vi väl vara överens om? Men jag vete tusan om det här inte är beviset för att det omvända egentligen […][...]

Ilska. Smuts. Adrenalin. Trötthet och viljan att ge upp: ”I can't take much more”. Hardcore möter kärlekstexten. Där har ni Firesides debut ”Fantastic Four” i sammanfattning. ”Fantastic Four” är inte fantastisk, och är i mitt tycke det svagaste kortet i min Fireside-hand. Bra är det, men det var först på ”Do Not Tailgate” som det […][...]

Fireside tränger sig på. Tumlar runt ens fötter. Som en vårvind som rycker med sig det där lösa vintergruset. Det träffar en i ögonen och får tänderna att gnissla. Trängt sig på har Fireside gjort sedan debuten ”Fantastic Four” 1994. En skiva som för första gången, i varje fall i Sverige, blandade känslosam sång och […][...]

Att skriva gästrecensioner om något annat än de album som man absolut vill försöka pracka på sina bekanta i tid och otid och som man verkligen älskar verkar vara fullständigt ödslande av tid. Därför är det ganska självklart att jag den här gången väljer Quicksands debutalbum från 93. Den CD som just nu brakar ur […][...]

I år är vi mer eller mindre överens. Alla har med årets vinnare bland sina femton bästa skivor. De flesta har den bland sina fem favoriter från 2000. Vinnaren dominerade vår värld år 2000. The Hives är kungar på planeten dagensskiva.com – så står det skrivet. Årets tvåa, The Facer, är även det en skiva […][...]

Firesides andra album ”Do Not Tailgate” slog hårt rakt in i hjärtat. Det var ett verk av skrikande ångest och förtvivlan. Pulveriserad kärlek och krossade hjärtan. Ilska och uppgivenhet i dess allra mest förbannade form. Året var 1995. Fireside fick en grammis, turnerade mycket, fick Rick Rubin att gråta och stod förmodligen på toppen av […][...]

Jag möts av ett långsamt crescendo bestående av trummor, bas och vassa gitarrer. Låten rullar igång lite avvaktande, sen följer ett avgrundsvrål, en vägg av förbannade gitarrer, våldsamt smattrande trummor och en argsint bas som gör sitt bästa för att överrösta de andra instrumenten. Attack! Hårt! Rakt i magen. Ilska som känns i hela kroppen. […][...]

När lo-fi musiken började bli stor under mitten av 1990-talet kom det lundabaserade bandet Loosegoats bli något av galjonsfigurer. Inte så konstigt kanske. Ett band bestående av män i tonåren med musikalitet och en lagom cool attityd. Utan tvekan var det redan från början så att grundaren av bandet (1994) Christian Kjellvander som tog kommandot. […][...]