Ibland finns det inte så mycket att tillägga till det som redan skrivits. Bara att stämma in och hålla med om allt snällt som skrivits om Michael Edlunds (trummor) och Fabian Kallerdahls (orgel) nya duo Le Système. Jag skulle förmodligen ändå landa någonstans här: Nyckeln är en japansk Korg-synth och ett busigt och rytmiskt sound […][...]

Jag inser att det är djupt orättvist av mig att tänka på Our Park som den där trion Fabian Kallerdahl spelar i. Särskilt orättvist är det mot trumslagaren Chris Montgomery som komponerat det mesta av trions material. Men jag kan inte hjälpa det. Jag älskar Fabian Kallerdahls pianospel. Och jag älskar hur det i allt […][...]

Mattias Grönroos (bas) och Lars Källfelt (trummor) är en utmärtk rytmsektion som klarar att spela de mer traditionella numren som de något friare med samma självklarhet. Jag föredrar när Gidlund spelar på tenorsaxofonen, men det beror kanske mer på att jag inte är något större fan av sopranen än att han blåser den sämre. Fabian […][...]

Lina Nyberg drar på sig skinnjackan. Fabian Kallerdahl fäller upp kragen på skjortan. Michael Edlund drar en kam genom håret. Josef Kallerdahl har svårt att välja outfit, men tycker han ser jävligt bra ut. De ska möta varandra som de andra, motsatta gäng, även om de mest är likadana. Det som inte var så allvarligt […][...]

En elektrisk puls går genom luftrummet, ett piano sprider ensliga toner och blåset fyller atmosfären med blått och grått. Ändå känns det varmt, skirt och ljuvt. Solen spricker fram mellan de färgsprakande molnen. Klabbes bank kommer lastad med tio nya låtar och en delvis ny besättning. Musiken sticker ännu längre bort från det förväntade jazzspåret […][...]

Han håller ett hårt produktionstempo sedan han växlade till svenskan den gode Emrik. På fjolårets album Kontrollen återvände han tillfälligt till funken efter visorna han kom tillbaka med. Det var ett ojämnt album som innehöll både rejäla magplask och ett par riktigt bra låtar. På Soul Swedish Man visar han upp ännu en sida. Här […][...]

Humor är ett ord som brukar återkomma i texter om göteborgstrion Musicmusicmusic. Jag har aldrig riktigt fattat varför. För även om jag gillade What’s a Good Boss Anyway? lika mycket som Ingrid Strömdahl på Svenska Dagbladet så var det knappast en skiva som fick mig att fnissa. Jag har svårt att föreställa mig att någon […][...]

Andreas Gidlund Quartets tredje album Press Play Please är mitt första möte med gruppen. Däremot är jag välbekant med åtminstone en av medlemmarnas musik. Fabian Kallerdahl har förgyllt mitt liv och den svenska jazzscenen med sin musik de senaste åren. Därför blir det en glad överraskning när jag ser hans namn på det finurligt vikta […][...]

Find The Form är Jonatan ”Ernesto” Bäckelies tredje album och jämfört med föregångarna Album och A New Blues där det stundtals kändes som om han fortfarande sökte sitt uttryck det i särklass jämnaste och mest sammanhållna. Även om det funnits många tidigare Ernestolåtar att njuta av känns det nu som om han även hittat hem […][...]

Förra året släppte Fabian Kallerdahl grymma skivan ”What's a Good Boss Anyway?” tillsammans med sina bröder i MusicMusicMusic på egna skivbolaget Hoob Records. Han gav oss poprockiga bandet Love Supreme tillsammans med fru Lindha Kallerdahl. Bland annat. Dessutom utsågs han till ”Jazz i Sverige”-artist för 2006. Det är resultatet av det sista vi hör på […][...]