Förra året släppte Fabian Kallerdahl grymma skivan ”What's a Good Boss Anyway?” tillsammans med sina bröder i MusicMusicMusic på egna skivbolaget Hoob Records. Han gav oss poprockiga bandet Love Supreme tillsammans med fru Lindha Kallerdahl. Bland annat. Dessutom utsågs han till ”Jazz i Sverige”-artist för 2006.

Det är resultatet av det sista vi hör på skivan som fått namnet ”Maxi Music”.

Det är en fri och huvudsakligen instrumental jazzskiva där Fabian Kallerdahl mejslar ut finurliga melodier på sitt piano eller sin elsynth. Han hummar lite i någon mikrofon. Babababa baduba dudu dudeledu baba. Det låter så lätt. Som melodier ur ett tecknat barnprogram från sent 70-tal eller tidigt 80-tal ungefär. Som ett Kalles klätterträd för 2006.

Så tittar frugan förbi i studion och sjunger Hoagy Carmichaels ”The Nearness of You”. Det bryter av. Jag är fortfarande inte helt säker på att det är en bra grej. Men jag lutar åt att jag hellre serverats en mer konsekvent hållen samling låtar. Trots att det är en snygg tolkning. De övriga spåren följer ändå någon sorts linje i sin lekfulla frihet.

Något som särskiljer ”Maxi Music” från många av de senaste årens uppmärksammade svenska jazzskivor (från det vi skulle kunna kalla den nya generationen) är gitarrens plats. Om det är något instrument som mobbats inom den svenska jazzen är det just gitarren. Men Kallerdahl har öppnat dörren och bjudit in den. Per Westling tackar, tar emot och levererar rader av strålande lyckliga toner som dansar runt och ibland helt stjäl uppmärksamheten från huvudpersonens piano. Frispel i samspel.