Jag har av någon anledning svårt att sätta ord på The Knife. Det finns två halvfärdiga recensioner av The Knife-släpp i min recensionsmapp. Finner inte uttrycken. Har svårt att beskriva dem.

Men jag har tyckt om dem sedan första singeln, även om jag var lite tveksam när jag skrev recensionen. Nästa gång försökte jag skriva om ”N.Y. Hotel”, singeln som följde på debutskivan. Där a-sidan var sådär, men b-sidan ”I Live in a Tree” snurrade upp mig så totalt att jag till slut bosatte mig i trädet, bredvid The Knife. Men jag fick inget ur mig ändå. Sen dök ”Got 2 Let U” upp i somras. En mer discoslipad kniv i en duett mellan Karin Dreijers olika personligheter. Karin ville ville låta dig. Och hon var orolig för att hon skulle ändra sig. Och jag tänkte på Moloko. B-sidan ”Manhood” hade jag svårt att smälta. Karin sjunger med nerpitchad röst och blir politisk. Jag hatade den länge. Nu tycker jag den är … lysande.

En del av mig säger att jag har svårt att beskriva det för att det inte är min grej. Men så enkelt är det inte. The Knife är allas grej. De är så bra.

Ytterligt elektroniskt. Syntetiskt. Skapat. Eget. Kärleksfullt.

Kyligt, men inte kallt. Med en tydlig blinkning åt tider som varit, men inte ironiskt.
Lättsmälta och intrikata.

”Heartbeats” följer i de fotspår som ”Got 2 Let U” stegade ut. Det låter som en knasig och innovativ mix av en låt från åttiotalet i släpigt tempo, med Simple Minds-eko på synthtrummorna och digitalt handklapp. Men samtidigt helt eget. Karins utsökta och coola animerade sång regerar som vanligt. Och syskonens elektroniska musik är busigt blasé, utan att de själva är det. Intellektuell Briosynthpop.

The Knife målar med andra penslar. Jag ser bilderna och känner känslorna, men de är flyktiga. Inte flyktiga på så sätt att de försvinner, utan att de rör sig runt mig utan att stanna upp för att enkelt låta sig målas igen.