Julinatten: Med vidöppet fönster lägger jag mig raklång i sängen och lyssnar på Christina Aguilera i mina hörlurar. Dygnets enda kalla vindar sveper in i rummet. Jag lyssnar på mitt favortikapitel av Bionic flera gånger om. De makalösa balladerna, många grundade på simpelt och vackert piano, tröstar och ger mig behag. I vinter kommer de […][...]

Nytt album från Robyn. Det femte i ordningen. 2010 verkar bli året när vi inte bara får ett album från Robyn, utan tre. Den första har rätt unisont hyllats. Sannolikt kommer liknande tongångar höras när del två och tre i Body Talk-serien når oss. Det är bra. Det förtjänar hon. Robyn är en av vårt […][...]

Midnight Juggernauts’ andra album är ett större steg mot att vara ett riktigt rockband, med allt inspelat live, mer ”autentiskt”, inte lika formulaiskt som föregångaren Dystopia. Det ska helt enkelt vara bättre. Om det nu bara varit sant. The Crystal Axis är Dystopia utan Daft Punk. Det bör påpekas att den franska duon inte varit […][...]

Jacques C Layers Funk Noir Records/Border Delar säng med fransk house/electro och brittisk postpunk. Småtrevligt. Myspace Jamie Lidell Compass Warp/Border Soul med elektroniskt brus. Myspace Daniel Johnston Beam Me Up! Hazelwood/Border Ett substanslöst lallande. Men den bipolära störningen ursäktar väl musiken. Myspace Kasban Nåt som bankar Bonjour Recordings/Border Lättsam pop i Jakob Hellmans anda. Myspace […][...]

Efter ett antal hyllade singelsläpp, ännu fler remixer åt artister som Moby, The Prodigy och KRS-One och mixskivor med deras Fabric Live-bidrag som ett lysande exempel vore det märkligt om inte de tre holländarna i Noisia visste hur man sparkar igång sin första fullängdare. Naturligtvis gör man det genom att blåsa bort allt motstånd direkt […][...]

Jag är en av dem, kalla mig konstig, som inte fattade vad som var så dåligt med Hot Chips förra album Made In The Dark. Jag gillade det, lika mycket som jag gillade The Warning och lika mycket som jag gillar One Life Stand. Från att ha producerat indierätta pophits till att vända sig mot […][...]

Att måla in sig i ett musikaliskt genrehörn kan ha sina fördelar. När popularitetsvågen är som allra högst kan man tjäna ihop en hel massa eurobonusuppmärksamhetspoäng. Samtidigt finns då också risken, inte minst inom den ombytliga dansmusiken, att en backlash kommer att köra över dig som ett skenande snabbtåg om du inte lyckas bryta dig […][...]

DJ Mehdi gjorde en av de bästa låtarna 2006/2007, med sin Signatune – ett loopat lån av den bästa delen från discogruppen Dynastys Strokin’. En låt förrädisk i sin enkelhet. Men Mehdi Faveris-Essadi vare sig börjar eller slutar med Signatune. Tvärtom har han de senaste åren arbetat sig upp som en av Frankrikes stora producentnamn […][...]

Att Kents och Annies båda nysläppta alster har något gemensamt var inte något jag hade trott. Visst, hade de släppts betydligt längre ifrån varandra hade jag säkert aldrig ens tänkt på någon slags koppling, men nu är vi där vi är. Kent har på Röd släppt taget om gitarrerna ännu mer och fortsatt allt längre […][...]

The Very Best är min definition av obehag. Här har en svensk-fransk (check) producentduo (check) rekryterat en sångare (check) från Malawi (check) och knåpat ihop en dansant (check), sönderhajpad (check) och till råga på allt misstänkt hipp (check) kompott av afrobeat, electro, pop och dub (check, check, check, check). Det är trendängslan, exotiserande och kolonialism […][...]