”Hey… are you OK?” Nej, faktiskt inte. Jag trodde jag hade somnat. Det är inte förrän nu, halvvägs in i albumet, som det börjar hända något. Det är inte förrän nu som musiken börjar jävlas lite. Göra väsen av sig. Inte bara flyta förbi. Det är först nu som några av de tretton musikerna börjar […][...]

De danska fanbärarna av pop, för så får man väl ändå drista sig till att kalla dem, är åter. Och rent instinktivt, blev jag väldigt nöjd när jag första gången hörde ”and the Glass Handed Kites”. Mew har hämtat sig från samlingsplattan ”Frengers”, fortsätter där de lämnade av med ”Half the World Is Watching Me”, […][...]

Danskarna älskar inte längre manifest. Danskarna har tröttnat på manifest och insett att ett manifest inte gör musiken eller framförandet mer spännande eller utmanande. Ett manifest begränsar och gör tråkigt. Det är ungefär som när chefen ber en att ”se det som en utmaning”. Att göra något kul och vettigt av något väldigt begränsat. Det […][...]

År 2001. Roskilde. En regnig, grå och allmänt tråkig kväll, alla trötta och bakfulla. Jag lunkade i min regnjacka ensam in mot festivalområdet för att gå och se en konsert med ett danskt litet band som jag aldrig hört talas om tidigare, men namnet klingade intressant. Mew. Efter en ganska nervös och olycklig inledning, med […][...]

Fullängdaren med Swan Lee lever upp till de förväntningar jag fick efter EP:n Tomorrow Never Dies. Det konstaterar jag snabbt. De fyra låtarna från ep:n har här fått sällskap av sex lika starka låtar. Jag tilltalas av mörkret och melankolin i låtar som Walk With Me och When You are Gone. Go On är hur […][...]

Danska Swan Lees låt ”Tomorrow Never Dies” höll på att bli ledmotiv till Bondfilmen med samma namn, men det blev som bekant Sheryl Crow som gjorde det ledmotivet. Det här verkar vara ett band som har full kontroll på det de gör. Kritikerrosade och prisbelönta i hemlandet. De sköter allt själva, från musiken till designen […][...]

Superheroes tredje album lär nog bli bandets största framgång i Sverige. De har fått en hel del uppmärksamhet tidigare och mer lär det bli. Bandets tämligen oemotståndliga synthpop är svår att missa. Detta album inleds storartat med somrigt underbara Someone Else. En låt med flera klassiska popingredienser som kommer spelas om och om igen under […][...]

Det är det här som är garagerock per definition, men jag tror att jag vill lägga till epitetet punkrock vid sidan av. Eller helt enkelt bara kalla det för 90-tals garage. Go Go Racing är ett stompigt, rått och opolerat album som till stora delar är inspelat live. Det rör sig om tre ackord, fuck […][...]