Superheroes tredje album lär nog bli bandets största framgång i Sverige. De har fått en hel del uppmärksamhet tidigare och mer lär det bli. Bandets tämligen oemotståndliga synthpop är svår att missa.

Detta album inleds storartat med somrigt underbara Someone Else. En låt med flera klassiska popingredienser som kommer spelas om och om igen under de varma månaderna. En låt som inte låter som resten av albumet. Fler instrument, mer pop än synth.

De övriga tio låtarna doftar tidigt åttiotal och för den tiden typisk synth. Det blippas och bloppas. Låter både Casio och Kurzweil. Spår av både Martin Gore, Vince Clark och andra för denna genre tongivande låtskrivare finns där. Men Superheroes blir aldrig dystra utan känns hela tiden uppfriskande uppåt.

Det är väl kanske inte några direkt odödliga låtar som sköljer över lyssnaren, men naiviteten i unga Superheroes smittar av sig. Albumet är liksom, charmigt, om ni ursäktar. Lyssna på Turn Me On som får mig att tänka på mina gamla Commodore-datorer och sköna gamla speltitlar som Zaxxon och Manic Miner.

Helheten är jämn. Men jag har svårt att koncentrera mig på albumet genomgående. I slutändan är låtarna ganska lika.

Men med flera låtar kommer Superheroes naivt bloppande sväng förgylla min sommar. På samma sätt som bl.a svenska Saft gjort tidigare. När synth blir naiv pop och sprider lycka omkring sig, då kan den vara fullständigt underbar. Och lycka är något som danskarna kan behöva istället för intollerans och främlingsrädsla.

Om det är Superheroes som kommer rädda danskarna från sig själva får tiden utvisa. De låter iallafall mycket bättre än inavlad banjo- och marschmusik.