Det är en matig historia, Mattias Alkbergs nya. Det är på inga sätt någon lättuggad utgåva. Det är samtidigt, som titeln vill antyda, inte någon överdrivet politisk skiva bortsett från på det personliga planet. Det är framför allt en, ursäkta språket, jävligt bra skiva. På Anarkist cementerar Mattias Alkberg sin position som samtidens främsta svenska […][...]

Jag fick aldrig, eller tog aldrig, chansen att se bob hund live när de gjorde en omstart förra sommaren. Jag minns inte hur nära jag var, men borde ha ansträngt mig mer. För när bob hund som enda band vid sidan av huvudnumret spelar på Arvikafestivalens största scen gör de en efterlängtad återkomst i mitt […][...]

Det har varit löftet som Bob hund givit till sina vänner redan innan Thomas bröt foten efter att hoppat fem meter upp i luften. Från det där benbrottet tog sig bob hund bara högre och högre. Så långt att de slutade vara konsekventa med sina gemener. De var högt över världen som James Cagney och […][...]

Det är en fin linje han numera balanserar på. Det är få förunnat att ligga på rätt sida Lundell-träsket. Joakim lyckas. Med den strålande äran ska tilläggas. I och med Skebokvarnsvägen 209 skrevs ett nytt kapitel i Thåströms karriär, det mest utlämnande världen tagit del av. Fram tills nu. Att hans omvärld tar emot den […][...]

Arvikafestivalen 2003. Som vanligt kände jag mig lite utanför när tältgrannar hade långa listor med band de måste se. Jag var mest där för att det kändes som att jag behövde en festival. Lagom surmulen hade jag tryckt ner kepsen långt över ögonen. Lät hårtestarna sticka ut lite här och där. Frågade någon vad jag […][...]

Det är lika omöjligt att betygssätta den här skivan som det är att värdera bob hund som band. De som har hört bob hund tidigare och aldrig förstått dem kommer nog inte göra det nu heller. Även om de kanske borde. De som hängt med under hela eller delar av bob hunds livstid kan inte […][...]