Han må tolka ledmotiv från James Bond-filmer men att Freddie Wadling på konvolutet till With A License To Kill mer än något annat ser ut som vinnaren i en tävling för Ernst Stavro Blofeld-lookalaikes säger en hel del om hur det låter. Precis som Bonds nemesis elegant nedtonat men med en ständigt närvarande underström av […][...]

Popagandas sista akt börjar med ett utdraget och spänningshöjande intro. Lampor blinkar, trummor och bas smyger sig fram och till slut sveper Lykke Li upp på scenen i en svart böljande klädsel. Det börjar bra och extas nås kort in i konserten när hon river av Sadness Is A Blessing och direkt därefter I Follow […][...]

Jag missade helt att Nikki Jean fick ut sitt debutalbum Pennies in a Jar i somras. Den här videon ramlade över mig i veckan. En fin Motown-minnande (inte så konstigt kanske när Lamont Dozier finns i bakgrunden) soulpärla. Ser fram emot att få höra mer av albumet där hon samarbetar med bland andra Black Thought, […][...]

I was just starting law school when the first up-tempo Philadelphia International hits broke. Some people don’t consider that ‘disco’ – because it’s good – but I remember feeling absolutely electrified and thinking, finally, dance music’s back – dance places can’t be far behind. Orden kommer från Whit Stillmans 1998-film The Last Days of Disco. […][...]

Emil Jensen Så får du mig ändå Det bästa som hände den här månaden var att jag fick ett smakprov från Emil Jensens kommande album som spelas in just nu. ”Så får du mig ändå” heter låten som bäddats in en mjuk produktion signerad Lars Halapi. En varm och skön låt som utan tvekan är […][...]

The Ruby Suns är det månghövdade bandet från Nya Zeeland som enligt dem själva gör kalifornisk pop. Det självbetitlade debutalbumet är solsken hela dagen och nätter på stranden. Solblekta melodier i trekantsbikini jagar fram längs vattenbrynet. Självfallet är det den ljusa stämsången som placerar The Ruby Suns musik i rätt stat – den är ju […][...]

För den rättrogne indiepoparen är coverskivan det fulaste av fula. Få är de som vågar trotsa och ta steget att spela in andras låtar i egna versioner mer än som enstaka undantag. Inom andra genrer, som reggae och jazz, är det en självklarhet att ta sig an låtarna som blivit klassiker. Standards. Där metallens hyllningsskivor […][...]

En rockpose med fuzz på gitarren kliver bredbent ur högtalaren. Mest underkroppen faktiskt. Jack White sjunger ”A seven nation army couldn't hold me back”. Utan att tänja på uttrycket, utan att sjunga med stora bokstäver. Bluespunk, med drag av Butthole Surfers, utan att vara spritt språngande galet. Jack och Meg White har tagit ett kliv […][...]

Stockholmssextetten Edson visade redan på förra skivan, fullängdsdebuten ”Unwind with Edson”, upp en imponerande förmåga att få till lätt melankoliska, välklingande men samtidigt avväpnande trallvänliga poplåtar. Även om inte allt skimrade lika mycket strålade låtar som Birth! School! Dole! Angst!, Sunday, Lovely Sunday och I Didn't Mean to Be Mean desto mer. Dagensskivakollega Fredrik skrev […][...]

Peter Nordahl är pianist och kompositör som tidigare bland annat har nått framgång tillsammans med Lisa Ekdahl på jazzplattan Back to Earth. Den här skivan innehåller till största delen Peters egna låtar och man förstår att man kan förvänta lite allt möjligt redan när man hör öppningslåten Soho Night. Den har tydliga drag av Ravels […][...]