För den rättrogne indiepoparen är coverskivan det fulaste av fula. Få är de som vågar trotsa och ta steget att spela in andras låtar i egna versioner mer än som enstaka undantag. Inom andra genrer, som reggae och jazz, är det en självklarhet att ta sig an låtarna som blivit klassiker. Standards. Där metallens hyllningsskivor ofta handlar om att återspela originalversionen not för not i karbonkopiearrangemang närmar sig jazzmusiker hellre grundmaterialet med egensinne och fri tolkningsrätt.

Kanske är det därför ”People Are Strange” är mest jazz av alla Stina Nordenstams skivor, trots att den på ytan är det minst.

På sin andra skiva hos tyska jazzstorbolaget ACT tar sig Rigmor Gustafsson tillsammans med Blue Note-kontrakterade pianisten Jacky Terrasson och hans trio an en av mjukpopsoulens största: Dionne Warwick.

Rigmor skriver själv på insidan av skivans konvolut att det hade varit lätt att låta det bli en dubbelhyllning genom att bara välja kompositioner signerade Burt Bacharach och Hal David. Även om de står bakom merparten av kompositionerna här har hon sett till att plocka låtar från andra, som Ragovoy/Brockmans ”Move Me No Mountain”.

På trombon och som producent hittar vi precis som sist Nils Landgren. Med varsam hand har han styrt under inspelningen som klarades av i en studio i Frankrike den 25-27 juli i somras. Snabbt in och snabbt ut, utan att låta det minsta stressat.

Resultatet är nämligen en samling låtar som närmast kan beskrivas som söndagsjazz. Men här finns en närvaro och energi i rytmsektionen som gör att det aldrig känns sen-Bo Kaspers-tamt eller avslaget. Här och där försvinner de ner i nästintill afrofunkliknande rytmträsk och det svänger som en helkväll på Raw Fusion. När jag hör Sean Smith pumpa täta toner ur kontrabasen flimrar bilder av en djupt fokuserad och hårt svängande Meshell Ndegeocello för mina ögon.

Ändå är det aldrig någon tvekan om att det är Rigmors ljuva röst som är epicentrum. Instrumenten är bara efterskalv.

Här finns till slut en läxa att lära.

Förakta inte covern.