Recension
- Close to You (CD) Rigmor Gustafsson and the Jacky Terrasson Trio
- 2004
- ACT Music/Bonnier Amigo
Musikalisk allemansrätt
Lyssna
Externa länkar
- Rigmor Gustafsson
- Officiell webbplats där du kan provlyssna på fem låtar.
- terrasson.com
- Jacky Terrassons hem på internet finns i lightversion och fullt flashfet.
För den rättrogne indiepoparen är coverskivan det fulaste av fula. Få är de som vågar trotsa och ta steget att spela in andras låtar i egna versioner mer än som enstaka undantag. Inom andra genrer, som reggae och jazz, är det en självklarhet att ta sig an låtarna som blivit klassiker. Standards. Där metallens hyllningsskivor ofta handlar om att återspela originalversionen not för not i karbonkopiearrangemang närmar sig jazzmusiker hellre grundmaterialet med egensinne och fri tolkningsrätt.
Kanske är det därför ”People Are Strange” är mest jazz av alla Stina Nordenstams skivor, trots att den på ytan är det minst.
På sin andra skiva hos tyska jazzstorbolaget ACT tar sig Rigmor Gustafsson tillsammans med Blue Note-kontrakterade pianisten Jacky Terrasson och hans trio an en av mjukpopsoulens största: Dionne Warwick.
Rigmor skriver själv på insidan av skivans konvolut att det hade varit lätt att låta det bli en dubbelhyllning genom att bara välja kompositioner signerade Burt Bacharach och Hal David. Även om de står bakom merparten av kompositionerna här har hon sett till att plocka låtar från andra, som Ragovoy/Brockmans ”Move Me No Mountain”.
På trombon och som producent hittar vi precis som sist Nils Landgren. Med varsam hand har han styrt under inspelningen som klarades av i en studio i Frankrike den 25-27 juli i somras. Snabbt in och snabbt ut, utan att låta det minsta stressat.
Resultatet är nämligen en samling låtar som närmast kan beskrivas som söndagsjazz. Men här finns en närvaro och energi i rytmsektionen som gör att det aldrig känns sen-Bo Kaspers-tamt eller avslaget. Här och där försvinner de ner i nästintill afrofunkliknande rytmträsk och det svänger som en helkväll på Raw Fusion. När jag hör Sean Smith pumpa täta toner ur kontrabasen flimrar bilder av en djupt fokuserad och hårt svängande Meshell Ndegeocello för mina ögon.
Ändå är det aldrig någon tvekan om att det är Rigmors ljuva röst som är epicentrum. Instrumenten är bara efterskalv.
Här finns till slut en läxa att lära.
Förakta inte covern.
Publicerad: 2004-11-19 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-20 12:02
29 kommentarer
Tjoho!
#
nämen
#
fjärran vore det mig att förakta covern.
#
rumpish, tuttish, intelligent.
#
det här var det värsta jag hört… Inte riktigt min stil.
#
Jag uppfattade aldrig att musiken på skivan recenserades, vad var det som betygsattes?
#
Är "Close to you" en Cure cover? Fan, man vill ju veta mer om vad det här är… piss recension.
#
jazz? öhm, nä. är det kvotering att killen står längst bak o tjejen har kläder på sig?
kaffe kaffe kaffe, slurp slurp slurp.
#
Om jag hadde hetat Rigmor Gustafsson så hadde jag hittat på ett bra alias för att sälja lite mer. En smula ocoolt att komma hem med Rigmors nya…..
#
Det här är en fantastiskt bra skiva. Vilket beror på tre saker. 1) Rigmor sjunger vansinnigt bra. 2) Jacky Terrasson Trio är snuskigt bra! 3) Låtarna! Väl valda Baccarach-klassiker innebär några av världens i särklass bästa låtar.
Köp den. Om inte annat till mamma i julklapp och bränn av den. Den är som sagt fantastiskt bra. Och Hamberg; sluta slentriandissa Bo Kasper. Även "sena" BKO har gjort många riktiga pärlor.
#
heter man rigmor eller jacky förtjänar man inte att lyssnas på
#
Bör kanske tillägga att jag i övrigt tycker att det var en utmärkt recension.
#
Inom reggae gör man inte covers, däremot versioner på olika rytmer. En enorm skillnad kontra jazzen där folk inte skrivit egna låtar på 30 år.
#
Inom reggae gör man covers. Inom jazzen har folk skrivit massor av låtar de senaste trettio åren. Vad menas?
Bra recension.
#
Petersson: Lyssna exempelvis på E.S.T, Lina Nyberg, Jonas Kullhammar och Oddjobb för att höra ett och annan nyskrivet mästerverk. Typiskt indiekids som med sin pastisch- image aldrig skulle kunna tänka sig att utsätta sina små öron för något som inte först silats genom übertyckarnas. Vägen svängde men inte fan gjorde indiepopparen. Bra skiva!
#
Jojo, indiepoppare för att man inte lyssnar på jazz. Den var fin. Tror jag köpte en Pavement-platta 97 eller något, det var nog det senaste jag köpte utan baktakt. Och inom reggae gör man inte covers, man gör versioner på rytmer till skillnad från jazz där man sjunger samma melodi och text, inom reggae använder man bara rytmen. Det är det som skiljer cover från version.
#
Pettersson: Ha ha ha ha ha!!! Askul gag att göra narr av sin egen okunnighet i ett välläst och populärt forum!! Det kallar jag självdistans! Big up!
#
Kalle: Du måste gilla humorn, eller hur. Fast lite allvar menar jag även om 30 år kanske var en överdrift för att understryka en poäng.
#
En icke-existerande poäng, eftersom det med stor sannolikhet sitter jazzmusiker både i Sverige och resten av världen och just nu komponerar ny musik.
#
Kan inte alla bara hålla käften!! Och då menar jag alla!! Du också ditt jävla as som läser det här!!!
#
Jag har aldrig hört en jazzlåt som skiljer sig från en annan jazzlåt. Moderat gubbrock är vad det är.
#
Du också!!!
#
Shiiiit, fan vad man är ung, arg och jävligt cool när man dissar jazz. Respekt!
#
Till arg skåning som inte hör skillnad på jazzlåtar.
Ta och lyssna på en billie Holliday-skiva. Lyssna sen på en Miles Davis-skiva från sent 60-tal.
Det är skillnad, lita på mig, det är skillnad
#
Inom reggae gör man covers OCH varianter på olika "riddims". Det är vanligt med reggaeversioner av soul- och discodängor.
Vad menas?
#
är det hon som är gift med anders lundin?
#
Nej.
#
Hon är gift med en kille som gör en cover på Anders Lundin.
#
Pianospelet i I'll never fall in love again är direkt gåshudsframkallande. Det är så snyggt! Alltihop.
#
Kommentera eller pinga (trackback).