Popagandas sista akt börjar med ett utdraget och spänningshöjande intro. Lampor blinkar, trummor och bas smyger sig fram och till slut sveper Lykke Li upp på scenen i en svart böljande klädsel. Det börjar bra och extas nås kort in i konserten när hon river av Sadness Is A Blessing och direkt därefter I Follow Rivers. Den senare låten får i sin lite mer fartfyllda version verkligen ett lyft om man jämför med albumversionen.

Efter en cover av Burt Bacharachs Please Stay lämnas Lykke Li ensam på scenen. Ensam med en synt inleder hon lugna I Know Places, och de dansande fansen får en paus att hämta andan. Men tråkigt blir det inte, vi är alla hänförda av Lykkes närvaro. Kort därefter är det dags för rökmaskinen och de pulsernade strålkastarna igen. Lykke Lis extravaganta scenspråk och pondus är sevärd. Där hon omges av svepande tygskynken och dimma i vitt ljus blir hon större än sin musik.

Hon avslutar med Get Some, och trots publikens tjut efter extranummer bryter hon schemaenligt klockan 23.00. Hon är inte den enda som hade tålt att lira längre, men avslutet är bombastiskt och perfekt.

Det är en nöjd Popaganda-publik som smidigt vallfärdas ut från området, även om de flesta inte verkar mätta än och ska fortsätta vidare på festivalens efterfester.