Trumintrot. Rundgången. Redan de första fyra sekunderna av den här låten vibrerar av energi. Som om ett uppdämt behov efter fem års tystnad kokats ned till fyra sekunder. Sen exploderar låten i ett utslaget gitarrackord och ett tjut från Henrik Berggren. Det går att ta på känslorna. Trumslagen. Tonerna från basen. Gitarrerna. Körerna. Låten är […][...]

Fireside började med att släppa ett mycket bra debutalbum ”Fantastic Four” som var mer hardcore än de senare albumen. Efter den kom de två mästerverken ”Do Not Tailgate” som fick en Grammis för bästa hårdrock och ”Uomini D'Onore”. Därefter kom då ”Elite”, som jag tycker var ett snedsteg av gruppen. Sedan dess har jag gått […][...]

Fireside tränger sig på. Tumlar runt ens fötter. Som en vårvind som rycker med sig det där lösa vintergruset. Det träffar en i ögonen och får tänderna att gnissla. Trängt sig på har Fireside gjort sedan debuten ”Fantastic Four” 1994. En skiva som för första gången, i varje fall i Sverige, blandade känslosam sång och […][...]

Jag läste i en spalt på Sonics sajt att Jaffa De Luxe inte gillar när man jämför dem med Broder Daniel. Men sanningen är ju att riffet i ”Don't Forget About Raquel” inledande spåret på ”A Damp Squib EP” är en klockren surfversion av BD-soundet. Det går liksom inte att komma ifrån. Men den doftar […][...]

När jag var 15 år kom Broder Daniels debutalbum ”Saturday Night Engine” och jag förstod inget av den. Jag tyckte bara att ”Luke Skywalker” var en obegriplig och dålig låt. Andra skivan gick spårlöst förbi. Det dröjde tills 1998 innan jag började uppskatta vad Broder Daniel försökte göra med sin musik. Det inträffade när jag […][...]

I min hembygd räknas valkar i händerna, ett eget hus och en fru som sköter all markservice. Killar i svarta, lite tighta kläder, som läser poesi och som gärna sminkar sig funkar inte i en bruksort med mindre än 10 000 invånare. Då känns världen rätt trång, och rätt ensam faktiskt. Det gällde att passa […][...]

Behöver jag förklara, eller förstår ni direkt vad jag menar? Popmusik kan vara direkt och indirekt. Den direkta tycker jag om och känner mig glad till i en kort period för att sedan aldrig mer ta i när jag tröttnar. Popmusik som jag instinktivt känner att jag hatar, den håller längre. Om jag ändrar uppfattning […][...]

Stjärnorna under ögonen är fortfarande för mycket. ”Luke Skywalker” är fortfarande en av nittiotalets sämsta låtar. Jag lyssnar igenom ”Broder Daniel Forever” utan förhoppningar. Drygt 36 minuter senare är jag chockad. Henrik Berggren har börjat sjunga bra. Bandet är tajt. Det slamrar friskt och körerna lyfter upp låtarna till oanade höjder. Förutom Caesar´s Palace har […][...]