När ögonbrynen sänkts och titeln på Electric Wizards första singel från bandets kommande, ännu inte namngivna och ej heller färdiginspelade album har fått sjunka in, kan jag bara konstatera att britterna har fått till en fullträff. Legalize Drugs & Murder är en medryckande dänga till låt, som är så nära en hit ett doomband kommer. […][...]

Göteborgskvartetten Spiders har sakta men säkert skapat sig en rejäl hype sedan bandet såg dagens ljus. En hyllad tiotummare har följts upp av mängder med spelningar och det hårda arbetet har lagt grunden till den välförtjänta framgången. Bandet startade som en avkomma till såväl Graveyard som Witchcraft, men fann snart sin egen nisch inom sjuttiotalsrocken […][...]

Kalla mig gärna traditionalist, men Ghosts debutplatta förbryllar mig. Här är man van att satanisterna proklamerar sitt budskap över antingen spartanska burkproduktioner och skärande gitarrslingor eller sluskigt mangel med likmaskarna krypande i högtalarmembranen. Och här kommer ett gäng svenskar och svassar fram så här försiktigt. Som om de hade filttofflorna på och en kopp te […][...]

Jag minns när The Crown valde att kasta in handduken och att jag då inte förstod varför så många blev så upprörda. Jag minns när The Crown annonserade återkomsten och att jag inte förstod varför så många blev så glada. För mig har The Crown alltid varit något av ett dussinband som har gjort det […][...]

Eminems sjunde album är intressant. Efter förra årets Relapse och den tveksamma låtlistan till Recovery vågade jag inte vänta mig något hållbart. Det är snårigt och det slingrar sig en hel del, men till slut är det bara att inse att den här plattan är förvånansvärt bra. Här finns spännande samplingar som är svåra att […][...]

Ozzy Osbourne. Smått legendarisk sångare i Black Sabbath, sedermera bejublad soloartist och slutligen på sentida år en parodi på sig själv i TV-showen The Osbournes, där han i ärlighetens namn mest har gaggat runt och verkat förvirrad. Förra plattan Black Rain, som kom ut för tre år sedan, gav inte särskilt många besked som pekade […][...]

High on Fire och jag har aldrig riktigt klaffat hundra procent, trots att jag har försökt flera gånger och i olika faser. Jag plockade upp debuten The Art of Self Defence och såg dem i London på turnén till uppföljaren Surrounded by Thieves, men har alltid tyckt det var en aning för slött på den […][...]

Först det där fjösiga älskvärda trumintrot. Sen den sprakiga, murriga och trasiga gitarren som snurrar ur sig ett obönhörligt cirkelriff och så en frustande gaphals som spottar ur sig orden. Jealous cowards try to control Rise above We’re gonna rise above They distort what we say Rise above We’re gonna rise above Det är öppningen […][...]

Luleå, 1989. Ur ångest, tristess och likgiltighet inför stadens skrala utbud bildas ett kollektiv som kommit att forma Sveriges popscen och dess elit, dels genom sin oerhört drivna inställning till konsten, dels genom en nästintill totalt introvert approach gentemot scenen till vilken de blivit en av grundstenarna. Explosionerna av skev, trasig Hüsker Dü-doftande indiepop på […][...]

När jag för andra gången skulle se Dälek live i Göteborg under slutet av 2008 var förväntningar stora efter att ha sett dem live på Galleri Oro något år tidigare. Då gjorde de en sanslöst smutsig och högljudd spelning, som folk pratar om än idag. Tyvärr blev andra gången en besvikelse på grund av taskigt […][...]