Recension
- Over and over (album, cd) The Legends
- 2009
- Labrador/Border
Ett bokslut över ångesten
Ångest.
Det är ganska mycket sådan på The Legends nya album Over and over. Krypande, svidande, svartsynt ångest. Ja, allt det där som kännetecknar just den känslan. Minnen, saknad, mörka hål, ensamma nätter, droger, alkohol. Johan Angergård har själv förklarat ”Jag spenderade halva förra året med ångest och tala om ångest och jag gjorde en skiva som bygger på ångest och som fungerar både som medicin för ångest och som utlopp för ångest. Den är som ett bokslut över ångesten och nu vill jag inte dröja kvar i den”.
Over and over är The Legends fjärde album, döpt som b-sidan från förstasingeln Seconds Away. Och med just den singeln, som kom förra året, i tanken väntade jag mig någonting ganska smutsigt, aggressivt och öronbedövande från albumet. Och det finns ju där, på (förutom Seconds Away och Over and over) till exempel Recife (ett ställe i Brasilien) och Always the Same.
Men Over and over är inte så skitigt och rått som jag väntade mig, utan är en bearbetad popskiva. Inte elektronisk som Facts and Figures och inte handklappig som Up against The Legends. Och självklart inte lika lycklig som dem. Den som tidigare lyssnat på The Legends kommer dock känna igen soundet och Angergårds röst och speciella släpiga sätt att sjunga på. På skivan har han dessutom tagit hjälp av bland annat Philip Ekström (The Mary Onettes), Karolina Komstedt (Club 8) och Liane Moccia (Tralala).
Och även om det är helt svart stundtals så lättar molnen faktiskt, och det känns nästan bokstavligt på låtar som Jump, en av mina klara favoriter på skivan.
When I’m free from all the silly things I came to feel
And I start to be as good as I know I can be
Get up so easily
The brightest light I’ll see
Jag vet inte om bokslut över ångesten lockar alla, men mig gör det helt klart det. Over and over är stundtals så vackert, stundtals så sorgligt, stundtals så upplyftande att man kanske skulle vilja gråta. Och kanske gör det om det känns rätt. Vad Johan Angergård än fått ur sig känslomässigt har det blivit en ljuvlig skiva.
Publicerad: 2009-05-06 08:30 / Uppdaterad: 2009-05-05 22:05
10 kommentarer
Kollade dina fem senaste recensioner. Fyra 8:or och en 9:a. Forgive me om jag inte springer och köper denna skiva på studs.
#
Du menar att det minskar min trovärdighet att jag just nu bara vill lyssna på musik som jag tycker om och som jag mår bra av?
#
Måste man _köpa_ den här alltså?
#
Der är nog snarare din devalvering av betygen som Patrik klagar på. fyra 8:or och en 9:a är knappt vad som kommer på ett helt år.
Du dräller helt enkelt med betygen…
#
devalveringsbetygen stöder nedladdning!
jag ska minst 12 i betyg på en skiva innan jag masar mig iväg till en skivaffär.
dsc=nästa piratebay?
#
Nja. Jag skulle ha tyckt att det var berättigat om jag slösade tior omkring mig.
#
Alltid denna betygsdiskussion. Läs recensionerna istället för att stirra på betyget. Betyg är såklart lika objektivt som allt annat i en recension och får bedömas därefter.
#
Härlig idiotdiskussion du dragit igång, Patrik. Och Erimos, din satans marodör, hoppas du är ironisk…
Är det bra förtjänar det högt betyg. Så enkelt är det. Öch så svårt är det (för somliga).
Vederbörande skiva verkar grymt bra. Och recensionen var även de bra.
#
Läs vår intervju med Johan där han berättar mer om varför skivan kom att få den ljudbild den fick.
#
Tydligen ska det vara så, men många av låtarna har ett sound som gör ont i öronen och man måste skruva ner. Låter som att grannen dammsugar med en väldigt högljudd dammsugare.
#
Kommentera eller pinga (trackback).