Min kontakt med musiken från Mali är tämligen begränsad. Första gången jag visste att jag lyssnade på den var när jag tog del av Damon Albarns resebeskrivning i toner i början av 00-talet. Sen dess har jag lyssnat på Amadou & Mariam (som fått skit för att de låter för europeiska efter samarbeten med Manu […][...]

Kal Ström och Madelene Holm går igenom den senaste tiden på sajten och uppmanar er allihop att rösta på oss i Svenska podradiopriset. 2008-05-10 Kathryn Williams & Neill MacColl Two (album, mp3) Maria Gustafsson skrev om en skiva hon inte kunde motivera. Emrik Soul Swedish Man (album, cd) Patrik Hamberg om gamla Stonefunkers-Emrik och ännu […][...]

Någon gång strax efter årsskiftet sa jag adjö till cd-skivan (ska jag vara riktigt ärlig var det kanske inte förrän jag läste huvudartikeln i första numret av Filter jag bestämde mig). För min del handlade det mest om att göra ett miljöval, att välja bort plasten. Idag köper jag bara begagnad vinyl och digitala filer. […][...]

När Sofi Hellborg följer upp To Give Is To Get gör hon det utan draghjälp från Tony Allen. Jean-Francois Ludovicus som spelar på alla låtarna den här gången har en rakare spelstil som inte är särskilt lik Allens lojt mjuka afrobeat. Nu hindrar inte det här Drumming Is Calling från att vara djupt rotad i […][...]

En svensk och två amerikanska. Två hiphop och en afrofunk. Det är så jag gillar det den här veckan. Chords Luckiest Man Alive Inte riktigt U Call That Love?-bra, men hyggligt skönt ändå. Men varför var han tvungen att hiphopklyschespringa i slutet av videon? The Budos Band Origin of Man Trots att allt jag hört […][...]

Den allra första gången jag åkte till Småland och Hultsfredsfestivalen spelade ett finskt band som hette Jimi Tenor & His Shamans på en liten scen som låg ungefär där den näst största ligger idag. Det var en varm och solig tidig eftermiddag och finnarna bjöd upp till dans laddade med allsköns blåsinstrument kopplade till dammsugare […][...]

När storbandet Antibalas från Brooklyn tacklar afrobeatet på skiva för åttonde året i rad låter hornen mer som en trafikstockning med gula taxibilar i ett neondränkt New York än en upprörd elefanthjord i ett soldränkt Afrika. Deras musik är tydligt urban med en bismak av avgaser, trots att de så tydligt lutar sig mot arvet […][...]

Ty är något av brit-hiphopens grand old man. ”Closer” är hans tredje album på Big Dada. Systeretiketten till Ninja Tune som är hemmet för allt som är tjockt skruvat funkigt på de brittiska öarna. Gästlistan är respektingivande och innehåller namn som De La Soul, Bahamadia, Eska, Zion I och Rich Medina. För att bara nämna […][...]

Öppningen är så avväpnande fantastisk att jag inte vill låtsas om att andra halvan av albumet ”To Give Is To Get” inte får mig att dansa i mitt vardagsrum eller på trottoarerna i Malmö. Den första hornstöten och den mjuka men obevekliga trumman i ”Wouldn't That Be Fun” är allt jag någonsin önskar mig av […][...]

Tony Allens trumspel brukar anges som starten för afrobeatet. Hans sätt att lite sjavigt och mjukt träffa trumskinnen, bara nudda dem innan stockarna vänder tillbaka för att ta fart mot ett nytt slag, har fungerat som mall för generationer. Både som del av Fela Kutis band och på egen hand. Om föregående albumet ”Home Cooking” […][...]