Den allra första gången jag åkte till Småland och Hultsfredsfestivalen spelade ett finskt band som hette Jimi Tenor & His Shamans på en liten scen som låg ungefär där den näst största ligger idag. Det var en varm och solig tidig eftermiddag och finnarna bjöd upp till dans laddade med allsköns blåsinstrument kopplade till dammsugare och andra maskiner. Det är, tillsammans med Mano Negra-konserten som fortsatte trots ett långt strömavbrott, mitt starkaste minne från min hultsfredsdebut.

Under de sexton år som gått sedan dess har Jimi Tenor och hans musik fortsatt att finnas i utkanten av mitt lyssnande. Jag har ägnat honom någon timme här, någon timme där utan att riktigt fastna igen. Framför allt har jag lyssnat på frun, Nicole Willis, och hennes Soul Investigators. Tillsammans är de en viktig del av den vassa finska funkscenen.

På Joystone utforskar Jimi Tenor afrobeatet tillsammans med gruppen Kabu Kabu och Fela Kuti-meriterade slagverkaren och sångaren Nicholas Addo Nettey.

Tenor tar med sig sin prilliga jazzlounge till afromixen och viskar småporriga strofer i mikrofonen. Här finns gott om elorglar som låter som Roy Ayers allra ostigaste xylofoner (det är inte ett toppbetyg i min bok). En hel del onödigt välkammade blåsarrangemang hjälper till att distansera mig från låtarna. Då spelar det mindre roll att Nicholas Addo Nettey hamrar handflatorna blodiga mot trumskinnen. Det där hypnotiserande groovet vill inte riktigt infinna sig.

Låtarna suger inte tag i mig. De seglar förbi utan att lämna några djupare avtryck. Känslan blir mer av en akademisk Frank Valdor på besök i Nigeria än Tony Allen (om någon hänger med i liknelsen). Kul ibland, men aningen flyktigt och knappast något jag kommer att ägna upprepade lyssningar.

Video

Låten heter Sunrise och finns med på Joystone.