När Marina Diamandis är som bäst är hon fyndig och publikfriande på samma gång, som i Girls. När hon är som mest påfrestande är hon yvig och teatral som i Numb. Många har jämfört henne med Regina Spektor och Kate Bush, och kanske är det också en av anledningarna till att Marina upprepar sitt namn så många gånger under The Family Jewels’ längd. För att vara säker på att ha präntat in det.

För hon kan i sanning knappast sägas ha det lätt på den knarriga träscen där alla lite småtokiga singer/songwriters trängs nuförtiden. Inte för att Marina direkt är lådans mest trasiga urverk (hon har trots allt ett majorkontrakt), men det blir väldigt, väldigt lätt en övervikt mot det käck-knasiga när hon tar i för allt vad lungorna tillåter. Och alla dessa mer eller mindre suspekta individer som nämns ihop med adjektivet ”quirky” är knappast så fredliga som de låtsas.

Marina & the Diamonds är egentligen bara Marina Diamandis själv. The Diamonds är hennes publik, inte kompbandet som det ofta påstås. Grek-walesiskt påbrå. Upplockad av storbolag efter ett par ep på mindre dito. I dagarna spelar hon på SXSW, bland annat på ett showcase som anordnas av Perez Hilton. För den önskade en närmare presentation, alltså.

The Family Jewels vinner på att vara lättillgänglig och underhållande. När Marina drar ner på tempot, drar hon tyvärr inte ner på stämbanden lika mycket och det blir lätt lite mycket, med tanke på hennes, onekligen starka, pipa. Arrangemangen måste vara lika högljudda för att det ska finnas någon balans. Lyckade svulstballaden Rootless klarar den, men i övrigt är Marinas poppigare sida avgjort att föredra. Dock så blir det aldrig riktigt lysande där heller. Mest kul, som i tidigare nämnda Girls, Mowgli’s Road och I’m Not A Robot. Fast det är kanske inte heller fy skam..?

Mowgli’s Road

I Am Not A Robot