Schweiziska Voodoo Rhythm har försett allahanda dårar med begravningspunk, zigenarjazz, bluegrass, rhythm’n'blues, cajun, gospeltrash och allt där emellan sedan 1992. Under ledning under Beat-Man Zeller har etiketten blivit hem för diverse outsiders och freaks, oftast opererande i blues/rock/garage-ådran, men alltsomoftast med udda medel (Bob Log III är kanske det tydligaste exemplet). Precis som en av […][...]

Det fattades avgjort en del Gun Club i dagensskiva.coms arkiv. Efter att i en kaosartad flytt återupptäckt Miami är det tid att förändra det. Egentligen är det hela rätt symptomatiskt; Gun Club var inte ens på rätt plats under sin faktiska existens, och efter det har de ofta glömts bort och hamnat i skymundan. Om […][...]

Wire tycks på något sätt bli yngre och yngre, i den betydelsen att man vid det här laget rätat ut de flesta vindlingar och svängningar. På Red Barked Tree är Colin Newman, Graham Lewis och Robert Grey kanske mer rättframma än någonsin. Wire har sedan bandet grundades 1976 alltid stått kvar som ett skolexempel på […][...]

Tanlines’ Real Life var ett av 2010 års mest återkommande teman. It was a past life thing/It wasn’t anything at all. Till och med när de på blodigt allvar gjorde en vuvuzuela-version inför fotbolls-VM så fungerade det. Jävla hipsterdisco. Jävla afropop. Jävla häxblandning. Volume On är egentligen en samling av material disparat både ifråga om […][...]

Trion Salem är en av de under året mest uppmärksammade akterna i den musikpress som ursprungligen behandlat gitarrpop och brötig indierock, men numera också befattar med electronica, alldeles speciellt om den förgrenar sig mot shoegaze och triphop. Ett ständigt förekommande inslag här är att förtydliga hur överjävla litet bandet bryr sig. För de bryr sig […][...]

Austins Strange Boys låter omisskännligt amerikanska, från Ryan Sambols Dylaneskt gnissliga omtolkning av begreppet ”sång”, via släpiga honkytonkrytmer ända till hur de våldför sig (om än milt) på det som kallas rock’n’roll. Efter ett relativt framgångsrikt debutalbum och en ordentlig hype är det kanske inte heller omotiverat att som vissa nämna dem som ”nästa Strokes”. […][...]

Om jag blundar tillräckligt hårt så kanske det går. Kanske växlar det svarta i textur, kanske går det övergödda över i enbart lätt rundlagdhet. Kanske inte. Vi tar det rakt ut. Mitt problem med Introspective är Jerker Ersares röst. Att släppa lite på gasen och andas lite mer skulle förmodligen inte skada, eftersom han i […][...]

Den ”lilla svarta”, eller LBD är ett sedan länge etablerat modebegrepp. Det är ett basplagg, något som varje kvinna bör ha som en av garderobens stöttepelare. Något som alltid fungerar, som alltid får dig att se fantastisk ut. Little Black Dress som i bandet är dock något annat, eftersom de är långt ifrån att få […][...]

Maximum Balloon är ett sidoprojekt från TV on the Radio-medlemmen och producenten Dave Sitek. Vi får anta att det är just genom producerandet som många av vokalisterna på Maximum Balloon tillkommit. Yeah Yeah Yeahs’ Karen O, David Byrne och Little Dragon är bara några av de som dyker upp under färdens gång. Med så många, […][...]

Kanske säger det alldeles för mycket om min person att jag efter första genomlyssningen av Karunegala stod som vad som mest kan liknas vid ett mentalt frågetecken. Småpunkig rock på svenska med lite lätt småproggiga drag. Villigt erkänner jag att Fulmakten inte låter som så mycket annat som jag hört på sistone, om ens som […][...]