Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att höra Wesley Eisolds hardcorebakgrund på Love Comes Close. För maken till menlös skiva var det ett tag sedan man hade oturen att råka på.

I mängden obegripligt positiv press talas det om no wave, pornografi a là Bataille, synthpop och ett sanslöst framgångsrikt äktenskap mellan distorsion och popmelodier. Det låter ju i sanning ganska trevligt.

Men var är allt det här? Jag varken hör eller ser det.

Cold Cave (nu med utöver Eisold även med Caralee McElroy, tidigare i Xiu Xiu) må ha fantastiska visioner och stora ambitioner vad gäller platsen dit de vill ta sitt projekt. Men instället för feedbackackompanjerat robotsex låter Love Comes Close bara som gamla ratade kassettband som borde ha stannat i Daniel Millers skrivbordslåda. Nihilismen blir till bröt, (termen ”shitgaze” känns plötsligt helt användbar), porren tråkar ut mig, och popmelodierna lyser med sin frånvaro.

Det man aspirerar på här är mål som befinner sig ljusår bort. Love Comes Close hade inte varit en bra skiva om den släppts 1981, och den är det inte heller 2009.