När Stat Quo börjar sitt debutalbum med raderna ”This is Statlanta, with no Em and no Dre” över ett mäktigt halvkyrkligt beat är det meningen att man ska bli imponerad och känna att ”äntligen är debuten här”. Men intrycket är lamt. Det känns för självklart, som att man såg det komma eller har hört det […][...]

Marco Polo är en Kanada-född producent som sedan länge huserar i New York, och som sedan några år tillbaka har släppt sina skivor på östkustens grymmaste skivbolag – Duck Down Records. Han har många gånger visat att han inte är en i mängden, utan en producent som är hiphop till hundra. The Stupendous Adventures Of […][...]

Med två av de senaste årens bästa R&B-album i CV:t har han nu tagit ett steg till. The-Dream har denna gång inte bara gjort en drös låtar som alla skulle kunna vara hittar, han har gjort ett album. En samling låtar som hör samman och som gör sig bäst tillsammans. Med sammansvetsade övergångar mellan låtarna […][...]

Julinatten: Med vidöppet fönster lägger jag mig raklång i sängen och lyssnar på Christina Aguilera i mina hörlurar. Dygnets enda kalla vindar sveper in i rummet. Jag lyssnar på mitt favortikapitel av Bionic flera gånger om. De makalösa balladerna, många grundade på simpelt och vackert piano, tröstar och ger mig behag. I vinter kommer de […][...]

Jag gav Drake ett försök precis i början av hans storhetstid, det var ett par år sedan. Då var det hans mixtapes som gällde och jag läste på flera ställen att Drake skulle bli bäst i världen. Jag trodde verkligen att jag skulle bli frälst. Det blev jag inte, för jag var snål. Jag lyssnade […][...]

Eminems sjunde album är intressant. Efter förra årets Relapse och den tveksamma låtlistan till Recovery vågade jag inte vänta mig något hållbart. Det är snårigt och det slingrar sig en hel del, men till slut är det bara att inse att den här plattan är förvånansvärt bra. Här finns spännande samplingar som är svåra att […][...]

Strax efter klockan tolv hörde man för en stund ingen levande musik vid Peace and Love-festivalens största scen. Då startade nedräkningen. 10.00, med stora vita siffror. Biggie Smalls i högtalarna. Ett fruktansvärt plågsamt och briljant intro, till vad som kunde och skulle bli något väldigt storslaget och speciellt. Sekunderna tickade fort och vid 1.59 var […][...]

Om en vecka är det någon slags festival Jay-Z i Borlänge. Det enda i hela världen som det är värt att missa ett par kvartsfinaler i VM för. Här kommer en spellista med låtar som mycket väl kan dyka upp på Jiggas spelning. De är sjukt bra. Prepare yourself! Spellista: Inför Jay-Z. Bild från www.peaceandlove.nu.[...]

The Humdinger, skivan Nappy Roots släppte innan denna, var i sina största stunder det bästa gruppen någonsin gjort. Dess helhetsintryck drogs dessvärre ned en del på grund av menlösa dängor som till exempel Pole Position. The Pursuit of Nappyness är bättre, för att den är jämnare. Den är oftast sådär lugn och skön, precis som […][...]

Årets jazzfestival var bra, men sämre än vanligt. Inte bara beroende på att årets artister i mina ögon inte smällde lika högt som tidigare år. Att lägga festivalen i juni, då det i Sverige inte än är sommar och fotbolls-VM pågår, var ett trist beslut. Trots regn och überlockande TV-sändningar lockades Stockholms skönaste och bästa […][...]