Oj vad glad jag blir. Jag har inte blivit så glad av svensk popmusik sen jag första gången hörde Thomas Öberg hoppa fem verbala meter upp i luften. Men samtidigt försöker jag bli lite förbannad. Jag försöker för det är liksom utstuderat sött och gulligt. Men det går inte. Jag kan inte hjälpa det. Jag […][...]

Med fyra av fem spår från senaste skivan ”60 Second Wipeout” är det här egentligen inte en särskilt spännande singel/ep. Huvudspåret är ”Too Dead For Me” i originalversion. Den är inte en av de starkare på skivan och blir inte starkare för att den får vara för sig själv. Andra spåret är en live-version av […][...]

Flottig rock. Rock som hör till den hårda skolan i Helsingfors. På den här plattan, deras första fullängdare, har The Flaming Sideburns samlat ihop sina sjuor, sin tia, gjort några covers och tagit till några nya spår. Bitvis tycker jag skivan svänger, men bara i korta partier. I de partierna glömmer jag bort att det […][...]

Tydligen är Sverige ett av få länder ”Hours” funkat i. Den både köptes och gillades. Köptes så mycket att den räknas som en försäljningssuccé och gillades så mycket att den kom på elfte plats i vår läsaromröstning. Jag tycker det är konstigt. I och för sig tycker jag inte att den är dålig. Men ganska […][...]

När Un Rodo Cora släppte sin första EP ”Arial Vault…” hette de Bobby Star & Un Rodo Cora. Bobby Star heter egentligen Bo Christo och han är navet i detta musikerkollektiv med bas i Stockholm. 20 musiker har medverkat på plattan. De tillhör alla Un Rodo Cora men sättningen förändras till varje inspelning. Vilka som […][...]

Peter Tägtgren som ligger bakom Pain har sagt att han inspireras av all musik och att det inte finns någon dålig musik. I vanliga fall spelar han dödsmetall i Hypocrisy men nu har han gjort en hård dansskiva som närmar sig eurodisco à la E-type, fast utan de skönsjungande körsångerskorna. Eurodisco, body-synth och en släng […][...]

Jag gjorde en ny bekantskap i början av nittiotalet under en sommar som jag i stort sett spenderade på basketplanen. I House of Pain gjorde Everlast och de andra vitingarna gungande hiphop som fick mig att hoppa upp och hoppa ner. Och flera somrar efter det när jag och mina vänner svettades och blödde på […][...]

En live-spelning med Marilyn Manson skulle kunna bli hur som helst. Jag tror att om man försöker beskriva Mr Manson som humörmänniska så tar man i lite. Det handlar mer om knark. Och hur upp-/nerknarkad han är just för den spelningen. Antagligen är det av just den här anledningen som spelningar på diverse galor ser […][...]

Beck Hansen kan aldrig vara borta. Så han kan aldrig vara tillbaka. Tillbaka efter tid, kanske. Men knappt ens det, för han är närvarande hela tiden. Beck gör lycklig musik. Lycklig och tramsig. När rapporterna om att Bong Load / Geffen stämde Beck och att Beck stämde tillbaks var jag orolig att det lyckliga var […][...]

Vad är det här? Har ingen aning. Förutom att det är en helknasig skiva. På tre språk förvirrar och förnöjer den mig. Den skuttar och duckar och springer bort. Gömmer sig och tittar fram. ”Beautycase” inleder. En tysk schlager som kanske kunde göras av Guildo eller luftballongs-Nina. Förutom produktionen då, som är intellektuell i sin […][...]