Flottig rock. Rock som hör till den hårda skolan i Helsingfors. På den här plattan, deras första fullängdare, har The Flaming Sideburns samlat ihop sina sjuor, sin tia, gjort några covers och tagit till några nya spår.

Bitvis tycker jag skivan svänger, men bara i korta partier. I de partierna glömmer jag bort att det har låtit så här förut. Men för det mesta låter det som tråkig nittiotalsgaragerock influerad av Stooges och MC5 som jag har hört allt för många gånger förut.

Inledningsspåret ”La Bruta” är bäst. På andra plats kommer ”Sugar Ain't That Sweet”. Båda spåren står ut för att de skiljer sig så från resten med skönt blås och varmare influenser. Ge mig en hel platta som låter så istället så skall jag hoppa i det första ledet, men som det är nu sitter jag hellre vid ett bord och dricker öl medan jag lyssnar. Inget man skall förakta i och för sig, men ändå.