En live-spelning med Marilyn Manson skulle kunna bli hur som helst. Jag tror att om man försöker beskriva Mr Manson som humörmänniska så tar man i lite. Det handlar mer om knark. Och hur upp-/nerknarkad han är just för den spelningen. Antagligen är det av just den här anledningen som spelningar på diverse galor ser ut och låter som de gör – han blir väl lite spänd och tar både en, två och tre stora knark i logens bar. Men ibland kan det också låta så bra som det gör på den här skivan.

Nu är i och för sig en producent inblandad också. Ljudet är lite väl bearbetat och polerat ibland. En sådan här live-skiva funkar därför på två sätt. Dels som en samlingsskiva som tar oss genom karriären och dels, när live-känslan då och då tittar fram, ett tidsdokument för en turne.

Jag vet inte om det är av nostalgiska skäl eller om det helt enkelt är så, men jag tycker att låtarna från debuten ”Portrait of an American Family” är de som låter allra bäst på skivan. Det går en liten men ack så trevlig rysning när Manson väser ”Next motherfucker gonna get my metal” i inledningen på ”Lunchbox”. Allt sitter perfekt och det låter bättre än det gjort nånsin.

Annars är plattan koncentrerad på ”Mechanical Animals” och genombrottet ”Antichrist Superstar”. Och låtmaterialet är starkt. Vissa låtar höjer sig både ett och två snäpp live, som ”I Don't Like the Drugs (But the Drugs Like Me)” där funk-gitarren och körerna helt kommer till sin rätt. Annars är den största skillnaden från skivorna hårdare trumslag och galnare sång.

Den enda nya låten ”Astonishing Panorama of the Endtimes” var tänkt för ”Antichrist Superstar” men valdes bort i sista gallringen. Det var nog lika bra, den är lite charmig här men hade mest upprepat ett koncept på skivan.

Ett problem med den här live-skivan är att Marilyn Manson är ett väldigt visuellt band. Och oavsett hur mycket jag försöker kan jag inte se genom mina hörlurar. Och live-känslan är inte tillräckligt bra för att jag skall kunna drömma, förutom i vissa bitar. Live är ”Antichrist Superstar” ett riktigt paradnummer där Manson klättrar upp i en pulpet, men utan den synen lyssnar jag hellre på originalversionen. Mellansnacket har fått en lagom stor roll på skivan. Enda gången det är lite långt är i inledningen till ”I Don't Like the Drugs”. Det är ganska roligt att höra om hans dröm, men lite för långt när man lyssnar på plattan för femte gången.

Nu är i alla fall Omega död och ytterligare ett kapitel är avslutat. Marilyn Manson skall återkomma som ”The Third and Final Beast”. Resultatet skall visas under 2000 både som personlighet, film (”Holy Wood”) och skiva. Det finns fortfarande mer att ta av och Manson & Co kan nog vara kreativa i ytterligare ett antal år – om inte överdosen hinner före.