Tydligen är Sverige ett av få länder ”Hours” funkat i. Den både köptes och gillades. Köptes så mycket att den räknas som en försäljningssuccé och gillades så mycket att den kom på elfte plats i vår läsaromröstning. Jag tycker det är konstigt. I och för sig tycker jag inte att den är dålig. Men ganska ointressant. Grejen är att den här skivan nog borde ha släppts för länge sen. Då hade jag nog inte varit så negativ till den. Den hade absolut inte varit min favorit då heller, men mer försvarbar. Hade ”Hours” varit en till skiva i en epok så hade den kanske fortfarande varit tråkig, men åtminstone inte en tillbakagång.

För på ”Outside” och ”Eart hl i ng” rörde Bowie sig, åtminstone åt något håll. Men med ”Hours…” stannade han och tittade bakåt. Det han tittade på var en enastående mans enastående karriär och en tidslinje som varit hans liv. Och det blev en skiva som låter som han ångrat sig. En skiva om tid, ålder och åldrande.

Bowie har skrivit och producerat plattan ihop med Reeves Gabrels som varit medlem i hans band ett bra tag. Jag förstår att han kanske vill förnya sig lite, men jag saknar Brian Eno i producent- och låtskrivarstolen. Jag tror att låtar som ”The Pretty Things Are Going to Hell” och ”Seven” hade lyft då.

Det enda jag är riktigt intressant med det här skivsläppet är ryktet om att Trent Reznor skall mixa en singel även från den här skivan. Inte för jag vet när han skulle ha tid med det, mitt i en världsturné. Men jag hoppas, för om det blir lika bra som förra gången med ”I'm Afraid of Americans” så kan den här skivan få vara hur tråkig den vill.