Utan David Sylvians ”Secrets of the Beehive” hade mitt liv sett helt annorlunda ut. För att fördriva tiden i krogkön en kulen septemberkväll i mitten av 90-talet, började jag och flickan bredvid mig tala om höstmusik. Det visade sig att vi båda hade samma favoritplatta i kategorin – nämligen den som den här gästrecensionen är […][...]

Platsen var Storgatan 79 i Hultsfred, en gammal livsmedelsbutik som fungerade som kontor för oss på Rockparty. Det var tidig vår 1987, och isen hade inte riktigt släppt på sjön Hulingen. Men vårat största problem var att vår bandspelare var trasig. Så man fick helt sonika ta hem demo-taperna, och där stannade de oftast. Men […][...]

The Female Anchor of Sade (även kända som ”The Sus Crofa of London”) har länge ansetts vara den enda progressiva anti-musikgruppen i norra Europa. Enträgna försök har gjorts att försöka ”upptäcka” och förstå dem, men ofta har dessa slutat med kommentarer som ”det här var den sämsta skit jag någonsin hört” och liknande. Sådana svårigheter […][...]

Norska Satyricon släpper äntligen sin nya platta ”Rebel Extravaganza”. Håller plattan mot förväntningarna? Jo, det finns två riktigt bra låtar som sätter sig på en gång: 1. ”Filthgrinder”, (”Teeethgrinder” med Therapy? Nynna med i refrängen, så kanske ni märker likheten… Hur fan man nu nynnar med i en Black Metal låt förstår jag inte riktigt […][...]

Det gick en gång en dokumentär på SVT om utvecklingsstörda snickare. På en firmafest spelar en trubadur ”Brev från kolonien” med diverse extraverser. En entusiastisk kille som kan originalet blir naturligtvis störd av extraverserna när han försöker sjunga med och utbrister: ”Jaha, det var ju roligt. Sjung som det ska va istället. Från början utantill.” […][...]

För ett år sedan var jag på kalas hos en kompis som under en vistelse i en svensk universitetsstad omvänts från indiepop till jazz. När jag hörde pianoackorden som bubblar i bakgrunden i början av titelspåret så klickade det till i skallen – ackorden lät helt slumpmässigt ihopfogade, helt sjuka sekvenser av helt sjuka ackord […][...]

The X Factor har fått mycket negativ kritik, och gamla trogna fans sliter sitt hår över detta album. Det anses av många vara allmänt dåligt och trist. Stilen är annorlunda mot tidigare verk, det är mörkare och tyngre, och framförallt saknas den omtyckte vokalisten Bruce Dickinson som ersattes av Blaze Bayley. Det är nog där […][...]

För 19 år sedan såg jag en platta som jag genast instinktivt avskydde. Skivan hette ”Chipmunk Punk” , året var 1980 och jag var mitt i min mest fanatiska punkperiod. Hur nyfiken jag än var kunde jag ju inte förstöra min image genom att lyssna på skivan. Så sedan denna dag har jag burit med […][...]

Jag skall fatta mig kort. Jag vet att jag begår tjänstefel i egenskap av recensent när jag inte ens vet exakt vad låten heter, eller vem som har skrivit den. Jag har inte ens förmått mig att försöka få tag på den så att jag kan lyssna och bedöma den på ett objektivt sätt. Detta […][...]

Ibland är Sverige ett jävla skitland när det gäller musik. Jag tänker då först och främst på de skivor vi missar här på grund av bristfällig distribution. Förra årets bästa skiva, i denna recensents blygsamma uppfattning, var Sunny Day Real Estates ”How it feels to be something on” – en skiva som släpptes av det […][...]