För ett år sedan var jag på kalas hos en kompis som under en vistelse i en svensk universitetsstad omvänts från indiepop till jazz. När jag hörde pianoackorden som bubblar i bakgrunden i början av titelspåret så klickade det till i skallen – ackorden lät helt slumpmässigt ihopfogade, helt sjuka sekvenser av helt sjuka ackord som lät
fantastiskt vackert. Tenorsaxofonen vinglade runt i melodier som tycktes hitta hittills opptäckta neuroner i hjärnan som plötsligt började fyra av den ena glädjesalvan efter den andra. Jag började fnissa för mig själv som om någon hade kittlat mig under fötterna, och rysningar letade sig ner för ryggen. Så om du tror att den enda anledningen att lyssna på Coltrane är kunna sitta med en flaska rött i magen och sluddra ”men fan asså, Naima e fan (hick) den finaste låten (kräks) nånsin” så har du fel – detta är musik som gör dig rik i huvet, varm i hjärtat och glad i livet.