Utan David Sylvians ”Secrets of the Beehive” hade mitt liv sett helt
annorlunda ut. För att fördriva tiden i krogkön en kulen septemberkväll i
mitten av 90-talet, började jag och flickan bredvid mig tala om höstmusik.
Det visade sig att vi båda hade samma favoritplatta i kategorin – nämligen
den som den här gästrecensionen är tillägnad. Med tanke på att David
Sylvian aldrig sålt några fantastiska mängder skivor tyckte vi att det var
ett sammanträffande vi borde göra något av, det blev en taxi hem till henne
och ”Secrets of the Beehive” på repeat. Ett halvår senare bodde vi ihop.
Musik förenar och allt det där.

Det är verkligen inte lätt att beskriva David Sylvians musik för någon som
aldrig har hört honom, helt enkelt för att det låter så eget. Dessutom har
han gått igenom en hel del olika faser under sin karriär, med varierande
reslutat. Jag kan inte med all god vilja i världen påstå att jag gillar
hans fusionutflykter, eller ungdomssynderna i goth-syntbandet Japan (Här
håller Jazmine, hon i krogkön, inte med). På de tre senaste soloskivorna
känns det däremot som om David Sylvian har hittat hem. Pop känns nästan som
ett lite för lättsamt epitet – Sylvian är en man som tar sig själv och sin
musik på stort allvar – men det är trots allt pop det handlar om. Med
influenser från ambient, jazz och konstmusik – utan att bli flummigt. Vi
snackar gedigna låthantverk. David Sylvians röst är mörk, känslig,
kraftfull och har ett uttalat vibrato. Och bland världens sångare är han
definitivt en av mina stora inspirationskällor.

”Secrets of the Beehive”, som släpptes 1987, har naturligtvis ett stort
nostalgivärde för mig. Men det höga betyget kan jag motivera på rent
musikmässiga grunder. Det här är nämligen en platta sprängfylld av starka
melodier, vackra texter och fantastiska arrangemang. För sentimentalt lagda
människor som jag är den fullkomligt oemotståndlig. ”I wrestle with an
outlook on life that shifts between darkness and shadowy light” sjunger
Sylvian i ”Orpheus”, en textrad som på pricken fångar känslan som skivan
inger. Grå hösthimmel, som emellanåt släpper igenom bleka solstrimmor.

Kompositören Ryuichi Sakamoto, som kanske mest är känd som filmmusikmakare,
står bakom flera arrangemang på skivan . Det blir aldrig överlastat även om
en väldig massa instrument förekommer – grunden byggs av piano, gitarr, bas
och trummor. Kontrasten mellan det nakna, avskalade och massiva ljudväggar,
som i ljuvliga ”Forbidden colours”, reser vartenda hår på kroppen.

Det är sällan man ramlar på skivor med jämn och hög låtkvalitet, men
”Secrets of the Beehive” är en sådan. Skivan innehåller bara ett spår som ,
enligt mig, skulle kunna lyftas bort – småsega ”Maria”. Melodier av
sådan klass som i ”September” och ”The Boy With the Gun” hör man inte ofta.
Och ”Waterfront”. Så vacker och sorglig att den är en potentiell
spela-på-min-begravning-låt. Skaffa genast.