Totalt fick vi in drygt 8000 röster om vilken skiva som var årets bästa. Kent vann en jordskredsseger och hade mer än dubbelt så många röster som tvåan Red Hot Chili Peppers. Här har ni dem – årets bästa skivor enligt er själva. Redaktionens syn på saken redovisas lördagen 15/1. 1. Kent ”Hagnesta Hill” 2. […][...]

Det finns musik som man aldrig behöver tveka inför. Musik som står ovanför den eviga diskussionen om bra eller dålig, rätt eller fel, viktig eller pretentiös. Musik som är självklar, som går rakt in i hjärtat och berör en på ett sätt som inte går att värja sig ifrån. Marvin Gayes kanske största bidrag till […][...]

”Kids in Satanic Service” är helt klart det bästa Norge lyckats suga upp ur ishavet mellan klubbslagen sedan TRBNGR:s ”Apocalypse Dudes”. 12 låtar rak stenhård rock ‘n’ roll i ”death punk” anda. Wonderfools är ett av de få skandinaviska rockbanden som fattat vad grejen handlar om. Skippat retrotramset och siktat direkt mot skrevet där det […][...]

Ibland undrar folk varför jag själv släpper plattor så sällan. ”Det blir bara så” är mitt vanliga svar. Nästa människa som frågar ska jag nog täppa till truten på med exemplet Peter Perrett. Sedan hans grupp Only Ones lade ner 1980 har det kommit en enda ny fullängdsplatta, ”Woke Up Sticky” (Demon) från 96 och […][...]

Tonår. Det är det första jag associerar till när det gäller The Shangri-Las. Men inte i självbiografisk mening – mitt åttiotal upptogs av mer tidstypiska fenomen som Depeche Mode, Cure och Prince – utan tonår som en speciell känsla. Visst kan fenomen som tonårskärlek och tonårsångest vara extremt jobbiga, speciellt upplevda utifrån, men det finns […][...]

Öppningen av The Cures åttonde album är monumental. Först efter nästan fyra minuters ödesmättat intro bryter Robert Smiths omisskännliga stämma magin genom att närmast yla: ”Kiss me kiss me kiss me! Your tongue's like poison, so swollen it fills up my mouth…” Och jag kommer aldrig att glömma känslan då jag hösten -87 fick uppleva […][...]

”Musik Non Stop”, första singeln från Kents kommande album ”Hagnesta Hill” har spelats i radio och funnits att lyssna på hos bl a Spraydio ett par veckor nu. Disco-flirten har gjort att Jocke Berg och Kent – på gott och ont – producerat sitt mest kommersiella alster hittills. En del gamla Kent-fans rynkar säkert på […][...]

Det här är en intressant skiva. Skivan är intressant för att kollektivet Quannum består av ett kreativt gäng artister som alla gör egna grejer var och en för sig: Lyrics Born och Lateef the Truth Speaker (spelar tillsammans under namnet Latyrx), Chief Xcel och Gift of Gab (spelar tillsammans under namnet Blackalicious) och DJ Shadow […][...]

Året är 1990, och de blöta löven ligger i drivor på skolgården. I glasskiosken i det nedslitna uppehållsrummet står som alltid en radio på. Plötsligt letar sig tonerna från gamla P3 förbi min uttråkning, passerar mitt skvalfilter och går rakt in i mitt tonårshjärta. Sången jag hörde var ”My Home Town” med Skellefteågruppen The Wannadies. […][...]

Min första kontakt med Will Oldham, mannen bakom bland annat Palace Music, kom så sent som sommaren 1998. Jag jobbade som bandvärd i Teaterladan på Hultsfred och tilldelades den otvivelaktiga äran att vara bandvärd åt det eminenta bandet Grand Tone Music. Grand Tone Music spelade som sista band sista dagen i Teaterladan och på något […][...]