Luleå vintern-91, det var -38 grader och det kändes som kylan och mörkret aldrig skulle upphöra (38 minusgrader är jävligt kallt för en stockholmspojk). Jag gjorde lumpen och allt kändes helt fantastiskt surt. När jag låg där i tältet mitt ute i ödemarken upptäckte jag, att jag av nån märklig anledning plockat med mig en […][...]

På omslaget sitter de hopträngda i en gammal eka och flinar fånigt. De tittar inte in i kameran utan har fäst blicken på annat håll. Alla har de Bobby Ewing-frisyrer som är så extremt fula att man lättskulle kunna tro att det rörde sig peruker om man inte visste att plattan släpptes 1973. Vi talar […][...]

Fjolåret var tufft. På musikfronten alltså. Det dukas upp ett storslaget smörgåsbord av elak, skruvad och kompromisslös rockmusik. Death metal-veteranerna Cannibal Corpse manglade sina lyssnare sönder och samman med ”Bloodthirst”. Neurosis visade upp nya vägar för den noise kräsne på ”Times of Grace” och den synnerligen innovativa mörker konstellationen Today Is The Day skrämdes med […][...]

”Strange days have found us. Strange days have tracked us down. They're going to destroy our casual joys. We shall go on playing or find a new town.” The Doors andra platta, ”Strange Days”, är knappast deras mest omskrivna. Men möjligen den bästa. Den har såväl fräschör som mogenhet. Ingen av deras övriga skivor visar […][...]

Jag minns att rullbandspelaren var grå och av märket Tandberg. I hörnet i vardagsrummet där musikanläggningen var placerad lekte solkatterna på golvet medan jag utforskade min storasysters skivsamling och rullbandsinspelningar. Året var 1966 och i högen av osorterade singlar och lättglömda låtar från radioprogrammet Tio i topp gnistrade en popdiamant av mycket hög karat. Året […][...]

”There are only forty people in the world, and five of them are hamburgers”. Captain Beefheart Visst, det där är ett jättekul citat – men det är ett jävla jobb att göra sig av med all sån här ovidkommande bråte som omger Captain Beefheart och hans plattor. Man hör knappt musiken eftersom det finns en […][...]

Sommaren 1999. Det borde inte ha varit Lou Begas ”Mambo no 5″ som toppade alla listor. Utan det borde ha varit Duplo! med ”Summer of '99″. Fantastiska flygande finnar från Helsinki levererar den bästa vocoder pophiten (om ni då betänker hur många låtar som släppts i år med total vocoder extas så förstår ni att […][...]

Det är en långtifrån enad redaktion som presenterar denna lista över det gångna årets 31 bästa album. Halva redaktionen gillar vinnaren, Kent, mycket, väldigt mycket. Andra halvan berörs inte alls av samma skiva. Ungefär detsamma gäller tvåan, Nine Inch Nails. Fast med i stort sett omvända förhållanden. Fast, det är väl så det är. Vi […][...]

Det är inte många artister som lyckas tilltala mig med allt dom gör. De flesta artister jag gillar brukar alltid släppa något album man inte gillar eller ha med en låt eller två som känns som utfyllnad på en annars bra platta. Skotten Francis Dunnery har med sitt gamla band It Bites och på sina […][...]

Om vi i redaktionen hade fått sätta ihop en skiva med de låtar vi gillat mest i år hade den sett ut så här: 1. the beta band – round the bend David Drazdil: att blanda influenser från hela rockhistorien till något eget är svårt. Att göra det i varje låt är ännu svårare men […][...]