Jag minns att rullbandspelaren var grå och av märket Tandberg. I hörnet i vardagsrummet där musikanläggningen var placerad lekte solkatterna på golvet medan jag utforskade min storasysters skivsamling och rullbandsinspelningar. Året var 1966 och i högen av osorterade singlar och lättglömda låtar från radioprogrammet Tio i topp gnistrade en popdiamant av mycket hög karat.

Året innan, hösten 1965, hade John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr avslutat ännu en triumfartad men utmattande turné i U.S.A. Efter en behövlig ledighet var det i början av oktober dags för bandet att kliva in i studion för att spela in uppföljaren till albumet ”Help”. Problemet var bara att låtskrivandet hade kommit på efterkälken efter allt turnerande och tiden började rinna ut för en skivrelease innan jul. Mark Lewisohns heltäckande uppslagsverk The Complete Beatles Cronicle beskriver med vilket tempo och vilken målmedvetenhet bandet mellan den 12 oktober och 15 november 1965 skriver och spelar in ”Rubber Soul”s 14 låtar och dessutom den dubbelsidiga singeln ”Day Tripper”/”We Can Work It Out”. Denna kreativa urladdning får nog betraktas som svårslagen – inte minst med tanke på det högklassiga resultatet. På ”Rubber Soul” samlas fullständigt strålande låtskriveri med ett enhetligt sound. Där finns tight samspel, finurliga arrangemang, textmässig mognad och en stor dos ljudmässigt uppfinneri. Plattan var också den sista där bandet fungerade som en riktig enhet.

Redan på uppföljaren ”Revolver” som släpptes året efter började The Beatles spreta stilmässigt och personligheterna glida isär. ”Rubber Soul” inleds med det flyhänta riffet till ”Drive My Car”. Anslaget är mycket effektivt. Här introduceras ett band som utvecklats och tagit flera kliv framåt på bara några månader. Paul sjunger lead och Georges solo tillhör pophistoriens mest stringenta och effektiva. Här finns inte en ton för mycket. Därefter följer 13 låtar av motsvarande kaliber: ”Norwegian Wood (This Bird Has Flown)” är färgad av George Harrisons melodistämma på sitar. John sjunger lead och den eventuella uppfattningen att låten handlar om norskt trä är ett gräsligt missförstånd. Tre dagar innan deadline saknades fortfarande tre låtar till ”Rubber Soul”. Då skrev Paul ”You Won't See Me” och efter en högeffektiv inspelningssejour fanns låten på tape. Körstämmorna som glider in i andra versen lyfter låten till oanade höjder. ”Nowhere Man” är en betraktelse ur ett rätt tröst- och färglöst perspektiv. Handlar sannolikt om Lennons dåvarande förortsliv och kärlekslösa äktenskap. Ännu ett gnistrande solo från George. ”Think For Yourself” är en av George Harrisons två låtar på ”Rubber Soul”. George sjunger lead och Paul spelar fuzzbas (!). Att The Byrds och Roger McGuinns karakteristiska gitarrspel inspirerat George framgår tydligt. ”The Word” och här reser sig nackhåren. Kombinationen Ringos självklara sväng, marracas och ett synkoperat piano resulterar i ett enormt gung. Lägg till fräcka körstämmor. ”The Word Is – Love”. ”Michelle” är en av Paul McCartneys mest älskade ballader och det är lätt att förstå varför. Paul är en mästare och här bjuder han på ett gnistrande exempel ur sin låtkatalog. Innehåller också underbar liten bonuslektion i franska.

”What Goes On” är plattans svaga länk – en struttig och lätt countryfärgad bagatell där Ringo i vanlig ordning sjunger hellre än bra. Men Ringo är ändå Ringo och ursäktad. Flickan i Lennons berättande ”Girl” lindar sina beundrare runt lillfingret och John är helt klart en av dem. Den isande inandningen ger historien och arrangemanget en extra krydda. Återigen ett lysande körarrangemang. Självbiografiska och insiktsfulla ”I'm Looking Through You” handlar om Paul McCartneys dåvarande flickvän Jane Asher. Finns också i en mycket rolig alternativ version på The Beatles Anthology 2. I John Lennons melankoliska, tillbakablickande och möjligen självbiografiska In My Life spelar Beatles producent George Martin ett barockpräglat pianosolo som fångar essensen i låten. Ett av plattans höjdarspår. ”Wait” är ännu en pärla och ett bevis för att tamburinen är popmusikens mest underskattade instrument. Paul och John delar leadsång. ”If I Needed Someone” är George Harrisons andra bidrag till plattan och pekar mot fler stordåd på låtskrivare på kommande plattor. Kretsar kring små variationer av ett öppet gitarrackord, spelade med en 12-strängad Rickenbacker. Att John Lennon var svartsjuk framgår med önskvärd tydlighet på låtar som ”No Reply” (på Beatles For Sale), ”Jealous Guy” (på soloplattan ”Imagine”) och avslutningsspåret på ”Rubber Soul”, ”Run For Your Life”.

Den 3 december 1965 släpptes ”Rubber Soul” och världen blev sig aldrig mera lik. När jag lyssnar på den 35 år senare påminns jag om varför The Beatles fortfarande är relevanta och hittar nya generationer av lyssnare: Låtarna är fantastiska och artisteriet guldkantat. Det är innovativt och melodiskt. Uttrycket är tidslöst och inspelningarna låter bra rent ljudmässigt. Det är oöverträffad pop och betyget för ”Rubber Soul” är självfallet det högsta.