Den bästa filmmusiken, den görs oftast när kompositörer har ett långvarigt samarbete med en och samma filmregissör. Jag menar, den bästa musik Bernard Herrmann gjorde var den som beledsagade Hitchcock-filmer som ”Psycho” och ”I sista minuten”. Och även om Ennio Morricone gjort bra musik vid sidan av det han gjorde för Sergio Leone, är det […][...]

Det finns mycket musik. Det finns mycket dålig musik. Det finns lite bra musik. Musik som är gjord för att skaparen känner att han inte har nåt val och för att det finns en glöd i framförandet är, i mitt tycke, bra musik (egentligen den enda acceptabla). Alltför många så kallade musiker har inkomst och […][...]

Det här är solodebuten från Rah Digga a/k/a ”The Superbitch” a/k/a ”Dirty Harriet” a/k/a ”Harriet Thugman”, (taget från den svarta kvinnliga rättsaktivisten med samma namn) den första kvinnliga emceen i Flipmode Squad, klicken där den grymt energiska och lite smågalna rapkatten Busta Rhymes (som ju ALLA känner till) är frontfiguren. När Flipmodeplattan ”The Imperial” kom […][...]

Tjockpojke Slims ”Better Living Through Chemistry” var ett av musikhistoriens största verk, enligt min egen enkla uppfattning. Den har storligen påverkat mig i min egen musikaliska bana, då hans smittsamma breakbeat-kaskader och hypnotiska repetitiva riff som äter sig in i hjärnbarken. Norman Cook, som han egentligen heter (men det vet ni ju alla redan) är […][...]

”If they're knocking the Bible, Be sure they are bent. Just see, and you'll understand The book is heaven sent” ”The Bible” Med ett omslag som känns som en pamflett man kunde ha fått av någon på hörnet av Drottninggatan/Tegnérgatan (klassiskt freak-hangout i Stockholm), i svettig kostym och glasartad blick, och texter som den ovan […][...]

Första gångerna jag hörde Pst/Q hatade jag honom. Verkligen hatade. Jag förstod inte va fan han höll på med. Jag blev arg på göteborgskan. Jag blev förbannad för att hans flyt var helt uppåt väggarna. Jag vägrade lyssna. Vägrade. Hatade. Spolade ner. När jag nu tvingar mig själv att lyssna och ifrågasätta ”Pluralis Majestatis EP” […][...]

Anledningen till att man skulle vilja ha varit med och spelat in den här plattan är att det är en genialisk blandning av disco och västkusts-rock'n roll. Speciellt i låtar som ”Do Ya Think I'm Sexy”, ”Attractive Female Wanted”, ”Last Summer” & ”Standin in the Shadow of Love”, där värsta sortens västkusts-musiker möter rocktrummishjältar som […][...]

”Nothing frightens me more than religion at my door” I svagare ögonblick har jag någonstans haft lite svårt att få ihop att detta är ett verk av mannen som stod för den mer avantgardistiska sidan hos Velvet Underground – tidigt i karriären var det råbarkade art-prylar som gällde. Bland annat framförde han LaMonte Youngs verk, […][...]

Eftersom jag en gång beslöt mig för att inte vara konsument utan producent av vad det månde vara så förefaller det mig vara en något udda uppgift jag nu står inför, att recensera någon annans alster. Jag skulle med glädje kunna recensera några av mina egna, det skulle vara mycket enkelt: Allt som Jon Rekdal […][...]

Knappt ens den mest initierade musikälskaren kan förstå hur oerhört stora Grand Funk Railroad var på den andra sidan Atlanten på 70-talet. Ett band som sålde ut landets konserthallar snabbare än vad någon annan artist eller band gjorde under samma tidsera. En ny-utkommen bok om bandet berättar att en jättelik konsertarena i Detroit såldes ut […][...]