Knappt ens den mest initierade musikälskaren kan förstå hur oerhört stora Grand Funk Railroad var på den andra sidan Atlanten på 70-talet. Ett band som sålde ut landets konserthallar snabbare än vad någon annan artist eller band gjorde under samma tidsera. En ny-utkommen bok om bandet berättar att en jättelik konsertarena i Detroit såldes ut på fem veckor när Rolling Stones var på väg dit, Elvis Presley behövde nio och The Beatles två dagar för att sälja ut samma arena. Biljetterna till Grand Funk Railroads konsert var slut på två timmar och femton minuter!

Bandet splittrades i slutet av 70-talet, gjorde en rätt medioker återförening i början av 80-talet för att göra en tillfällig storartad comeback 1996, som resulterade i ett hundratal spelningar och livealbumet ”Bosnia”, som var en stödkonsert till samma land. Det handlar om den tunga rock’n’roll som med gårdagens mått mätt kallades hårdrock, inte sällan kryddad med ett soulsväng och tung, fläskig Hammondorgel. Sångaren, gitarristen och keyboardspelaren Mark Farner var bandets självklara centralfigur, med en övertygelse, energi och entuisasm som smittar av sig på alla som kom hans väg. Och på toppen av det en fullständigt sanslös sångröst som går utanpå det mesta och får huden att knottra sig på nolltid.

Betydligt lättare alltså att förstå fenomenet Grand Funk Railroad när man lyssnar sig igenom den CD-box om tre skivor som släpptes under 1999. En fullmatad box som innehåller merparten av alla bandets hits samt åtta tidigare outgivna eller ytterst svåråtkomna spår samt tre helt nyinspelade spår. Här finns hits som ”We’re an american band” (bandets signum, de var i regel för utmattade för att orka med att turnéra på andra kontinenter, även om de spelade på Scandinavium i Göteborg 1975), soulhiten ”Some kind of wonderful”, ”Footstompin’ Music”, ”I’m your captain/Closer to home” och en tung live-version av den bluesiga ”Heartbreaker”. De hade också en stor hit med 60-talslåten ”The Locomotion”, men det är något som undertecknad anser vi kan bortse ifrån…

Men alla hitsen till trots, så var Grand Funk Railroad annars ett band som personifierades av starka album snarare än enstaka hits. Något som kanske inte bevisas på denna samlingsbox, men bandets storhet på 70-talet var inte någon tillfällighet. De fyllde ett tomrum mellan själfull hårdock och sin flirt med soul och blues, och det är ett tomrum som fortfarande inte är fyllt. Behöver jag poängtera att ingen skivsamling i världen är komplett utan minst en samling med bandet?