Jag blir inte riktigt klok på den här skivan. ”Community Music”. Asian Dub Foundation heter bandet. Jag har haft den i minst en månad nu och trots att det tog mig säkert en vecka innan jag lyssnade på den första gången har jag under åtminstone de senaste tre veckorna lyssnat på den fem gånger i veckan. Totalt har den säkert snurrat i min CD-spelare 20 gånger. Trots det kan jag inte bestämma mig för vad jag tycker om den. Och, det gör mig galen. Min uppgift som recensent är i viss mån att tycka. På ett eller annat vis. Jag har skjutit upp den här recension flera gånger. Men, nu måste jag. Det finns ingen återvändo.

Hur låter det då? Tja, alldeles uppenbart är det musik framställd av människor som lever i en urban miljö fylld av en mängd olika kulturella inslag. Här finns mer eller mindre tydliga spår från minst fyra länder – Indien, England, Jamaica och USA. Basen för Asian Dub Foundation ligger i den moderna elektronsika dansmusiken, oftast kommer jag att tänka på svenska Lucky People Center när jag försöker hitta en självklar referens. I de mer stillsamma spåren kan jag höra ekon av Talvin Singhs musik, men det är oftast ändå en tveksam referens. Deeder kallas för rappare, men jag skulle snarare vilja kalla honom toastare. Hans sätt att fräsa fram ramsor påminner mer om jamaicanska raggastjärnor än amerikanska rappare. Det indiska inslaget är ständigt närvarande både i form av den karakteristiska engelskan, dels i form av de indiska instrumenten. Som helhet känns det ändå mest som aggressiv dubinfluerad rock i ungefär samma anda som Primal Scream på senaste albumet ”Xtrmntr”. Det här är musik som bara skulle kunna uppstå i England.

Deeder låter förresten arg. Riktigt arg. Fast jag vet inte på vad. Jag har inte lyckats lyssna på texterna. ADF lider nämligen av problemet att deras musik inte är särskilt medryckande. Det är inget som suger tag och tvingar lyssnaren att vråla med i vare sig vers eller refräng. De engagerar inte. Så, även om det inte låter illa. Även om det känns i själ, hjärta och mage att jag borde gilla det här är det inget som riktigt fastnar. Det låter ok. Det känns ok. Men det är bara på ytan. Under den finns inte så mycket kvar.

Det kanske är så att jag inte gillar den här skivan egentligen. Inte alls. För en skiva som inte engagerar är egentligen mångdubbelt värre än en skiva som får mig att känna avsky.