Ja, bergen skakar sannerligen och får liv när man lyssnar på denna skiva. Ett fint omslag med ett texthäfte fyllt med bilder, en för var av de 12 låtarna, plus musikvideor till två av låtarna. Bara det är ju bra. The Mopeds består av bröderna Jens och Petter Lindgård samt en klippa på bas vid […][...]

The Hives, Majgull Axelsson, Mo Wax, Atari Teenage Riot. Pink Floyd, Tom Waits, Steppenwolf, Led Zeppelin, Kool G Rap, Mos Def, Fläsket brinner, Radiohead, Chet Baker, Crosby Stills Nash & Young, Portishead, Janis Joplin, Roni Size, Deltron 3030, Beck, Jon Spencer och The Goats. Där har ni några av de namn som Mat åt far […][...]

Charta 77. Svensk punks verkliga veteraner. De fyllde 18 år i våras. Har släppt över tio fullängdare och gjort över 600 spelningar. Trots detta så har Charta egentligen aldrig nått några större framgångar. De spelar fortfarande mest i ideella musikföreningars källarlokaler runtom i landet. Bandets sångare Per Granberg är dessutom grundare till, och en av […][...]

Manchester är min nya älsklingsstad, det började med att min kusin berättade om en tuff video som han sett på mtv2, det var en låt med Badly drawn boy (mannen med den härliga mössan), jag kom ihåg namnet för det var bland dom tuffaste artistnamn jag hört. Så kom det en dag då jag var […][...]

Jag hatade till en början Oasis och deras musik, Liam var onödigt dryg och Noel kunde inte skriva en enda låt utan för tydliga Beatles-influenser. Men sen en dag bestämde jag för mej att ge bandet en chans, jag gick och köpte ”(What’s the story) morning glory” i hopp om att min bild av Oasis […][...]

The Zombies gjorde 1968 pophistoria med sitt andra och sista studioalbum ”Odessey and Oracle” – ett album som förvånansvärt nog blev föga uppmärksammat när det släpptes. Fast i sin eftertid en skiva som hyllats mångfaldigt med bland annat en amerikansk konserttribut på senare tid och en efterlängtad jubileumsutgåva som inkluderar bonusspår. Tyvärr blev albumet som […][...]

Jag hade givetvis hört ”My hometown” och ”Cherry man” innan jag på allvar fick upp ögonen, nåja öronen, för the Wannadies. Innan 1994 hade jag mest lyssnat på Nirvana men efter det som hände med Cobain började jag söka nya musikstilar. Evigt tjat om gruppens storhet från en klasskamrat och Weezers intåg på musikscenen fick […][...]

Bill Hicks var ståuppkomiker. Bara det att han förhöll sig till Jerry Seinfeld ungefär som The Clash förhöll sig till Rod Stewart. Bill Hicks tog sin komedi på allvar; han var jävligt förbannad på hur världen såg ut, och utformade något han själv kallade ”the comedy of hate”. Hatet riktade sig mot religiösa fanatiker, republikaner, […][...]

Jag är på Kafé 44 i Stockholm och hela lokalen är fullkomligt indrypt av cigarettrök och svett. Ztikkan presenterar en låt med att säga att detta förmodligen är den bästa text som Johnny Rydh någonsin skrivit. Någon i publiken utbrister: ”En eloge till honom” och en lång applåd följer, för att sedan dränkas av introt […][...]

1999 och jag hade insett att för varje gång jag slet sönder, flådde mig själv, stirrade samma mjuka rosaaktiga kött tillbaks. 13 år och insikten att världen inte alltid är vacker och människor inte alltid lyckliga var ganska svår att ta. Jag lyssnade på ”Venus in Furs” och fyllde ett rutigt kollegieblock med ångest varje […][...]