Ett av förra årets mest spännande svenska hihopsläpp var Peshis ”Jealousy”. Själv fick jag som så många andra upp öronen för den tack vare ”Sonically Speaking”, tidningen Sonics cd-bonus till prenumeranterna. På ett knastrigt jazzbeat från Flyphonic Beats rimmade hon härligt släpigt om den ofrivilliga känslan av avundsjuka. Det var en sån där låt som […][...]

Som utgångspunkt behöver ni bara veta följande: The Webb Brothers kommer från Chicago, verkar numera i Storbritannien och spelar en rätt underlig variant på symfoni-pop. Om det inte varit en genre förut så är det en genre nu. ”Maroon” är skiva nummer två och har producerats av Morrisseys gamle vapendragare Stephen Street. Den belönades inte […][...]

När jag var liten hade vi en hund som hette Milton. - Efter hästen? Brukade folk fråga, det fanns en hopphäst som var populär på den tiden som hette likadant. - Nej (vem i hela världen namnger en hund efter en häst?), efter Milton Nascimento. - ??? Hästen Milton är tydligen mer berömd i Sverige […][...]

”Men without women” är Little Stevens starkaste album – musikaliskt. Här svänger det på riktigt. Ganska ofta. ”Lying in a bed of fire” sparkar igång skivan med sitt lätt febriga tempo. Blandningen av rock, soul och latinska rytmer känns inte representativ för den här skivan, men väl för det Little Steven presterade på kommande skivor. […][...]

Tre år efter bleka tvillingarna ”Human Touch” och ”Lucky Town” gavs denna lågmälda skiva ut. En sentida efterföljare till klassiska ”Nebraska”, från 1982. Bruce Springsteen har återfått skärpan i låtarna och bjuder på tolv innerliga berättelser om människor och deras känslor. Faktum är att några av Springsteens allra bästa låtar finns med på ”The Ghost […][...]

Bruce Springsteen har, med undantag från sina allra första album, genom åren använt sig av samma cykel i sin skivutgivning. Varje lättsammare album har följts av mer eftertänksamt som i sin tur återigen följs av ett gladare och så vidare. Följaktligen är det därför inte helt ologiskt att det på Springsteens hittills enda dubbelalbum ryms […][...]

Det är inte en speciellt enkel uppgift att med mina små ord försöka beskriva vad jag känner när jag lyssnar på världens tveklöst bästa skiva genom tiderna. Var börjar man? Kanske med låt #1 ”Disorder”, redan från första trumljudet hörs det vad det handlar om. När sedan basen kommer in i låten är jag nära […][...]

Det är väldigt sällan nu för tiden som man får känslan av att ”det här är det bästa jag någonsin hört” när man lyssnar på en skiva. Visst känns det som om man fick den känslan oftare förr? I och för sig har man ju efter ett antal års flitigt skivköpande kanske blivit mer kräsen […][...]

Fläskig old-school death metal i den amerikanska skolan är vad som berikar mina öron när jag sätter i Sepsisms tredje skiva ”To Prevail In Disgust” i stereon. Jänkarna hör hemma i Kalifornien men tycks ha kikat tvärs över kontinenten mot Florida en hel del. Andra amerikanska band som Nile, Morbid Angel och Cannibal Corpse kommer […][...]

Donnie är ett Stevie Wonder-fan av rang, ingen som är bekant med Stevies musik sedan tidigare kan tvivla på det. Jag som är ett renlärigt och hängivet Wonderfan har hittills avfärdat de flesta artister som inspirerats av och kopierat idolen. Men nu har jag börjat tröttna rejält på min egen fanatism. För det är ju […][...]