Kitschpop. Det är den bästa sammanfattning av Vive la fête jag kan komma på. Visserligen var det inte jag som gav ”Nuit blanche” det omdömet först, det var Patrik Hamberg som konstaterade det när han beskrev skivan, men det är fortfarande den bästa beskrivningen av hur ”Nuit blanche” låter. Jag har aldrig hört dEUS och […][...]

”Har du hört Tori Amos? Jag tror att du skulle gilla henne. Hon gör pianobaserad melankolisk musik med texter som berör.” Ungefär så här presenterades Tori Amos för mig första gången för ungefär 5 år sen. Jag blev nyfiken. Piano har jag försökt lära mig ända sedan barnsben och melankoli i musik för mig är […][...]

I slutet av 1970-talet var det kul att vara skivbolagsmänniska. Det fanns egentligen bara två musikstilar att tala om: discon och punken – arbetarmusiken och den intellektuella wannabe-arbetarmusiken (åtminstone den senare delen). Få musikstilar har haft lika stort inflytande på sin samtid. Discon i synnerhet. Och trots att anhängarna av respektive stil med säkerhet, åtminstone […][...]

Djupt in i en skog bor tyska The Notwist. Ovanför dörren blinkar en ljusskylt med texten: ”one step inside doesn't mean you understand”. Utan att knacka går jag in och ser en massa instrument bl.a. en cello, en saxofon, en orgel, gitarrer och en dator. Lukten av kamomillate gör mig lugn. Här vill jag stanna. […][...]

Det hade varit väldigt mycket enklare att skriva denna recension för ett halvår sedan eller så. Då var Morrissey gud i min värld och recensionen hade mest blivit en hyllning till honom med stundtals lätta homoerotiska undertoner. Numera har jag utvecklat en distans till honom och jag har lärt mig att se honom som det […][...]

Ärligt talat. Hur länge sedan är det Bob Ezrin producerade något av värde? Hans karriär innehåller landmärken som Alice Cooper ”Billion Dollar Babies” (1973), Lou Reed ”Berlin” (1973), Kiss ”Destroyer” (1976), Pink Floyd ”The Wall” (1979) och i ärlighetens namn var det väl där någonstans hans karriär föll ihop och tog slut i samma andetag. […][...]

När det gäller 70-talets progressiva rock finns det en tröskel för oss under fyrtio att ta oss över. Jazz. Konstmusik. Jazz är för det flesta av oss ”acquired taste”, dvs. något som man får jobba lite på för att uppskatta, kanske framförallt på grund det improvisatoriska draget. Lån från konstmusiken känns sökta i ett rocksammanhang. […][...]

Det finns de som hävdar att det här är ett dåligt album. Många menar att det är sövande trist, andra säger att det är överskattat och talanglöst. Ett oförskämt rykte uppger också att Richard James skulle ha gjort hela albumet som ett skämt. Förmodligen är det Richard själv som startat ryktet, han brukar göra sånt. […][...]

Muscle Shoals hade sitt klassiska studioband. Motown hade sina Funk Brothers. Philadelphia International hade MFSB. Till och med Giorgio Moroder hade sin egen Munich Music Machine. Barry White hade Love Unlimited Orchestra. I början av sjuttiotalet fanns det inga kompakta synthar, där man kunde trycka på några knappar för att få fram rätt ljud. Inga […][...]

Ibland händer det att man reagerar lite mer när man hör musik för första gången. Något tar tag i en, ruskar om i örongången och slår an en sträng djupt i ens hjärterot. Visst, en hel del skivor är bra. En del är riktigt bra. Sen har vi de där mötena som är som förälskelser. […][...]