Gästrecension
- Bryter Layter (LP) Nick Drake
- 1970
- Universal
Det bästa jag någonsin hört
Lyssna
Externa länkar
- Nick Drake
- nickdrake.com är en av många Nick Drake-sajter.
- Nick Drake 2
- nickdrake.net är en annan.
- Thomas Denver Jonsson
- Thomas Denver Jonsson har en webb han också.
Det är väldigt sällan nu för tiden som man får känslan av att ”det här är det bästa jag någonsin hört” när man lyssnar på en skiva. Visst känns det som om man fick den känslan oftare förr? I och för sig har man ju efter ett antal års flitigt skivköpande kanske blivit mer kräsen och fått mer favoriter att jämföra med. Är det kanske så också (hemska tanke) att ens musiköra avtrubbas och vänjer sig efter ett tag och man får svårare att nå de där känslotopparna. Hur det än är ger Nick Drakes album ”Bryter Layter” alltid den känslan.
Året är 1970, Nick Drake är i studion för att följa upp sitt dåligt säljande debutalbum ”Five leaves left” från året innan. Han har flyttat från sitt trygga barndomshem i Tanworth-in-Arden till London. Från debutens landsortsromantiska stämning har han nu gått vidare och skrivit en serie nya, mer stadsinspirerade låtar. Och han har ett mästerverk i huvudet.
Skivan börjar med ”Introduction”, ett 90-sekunders instrumentalt stycke som glider fram, som lovar gott utan att skvallra för mycket om vad som komma skall. Till slut slås dock alla ljusen på och med full kraft slungas ”Hazey Jane II” ut ur högtalarna, med tillräckligt mycket energi att ensam kunna ge skottarna Belle & Sebastian inspiration nog att göra fyra album (varav tre riktigt bra). Det är trumpeter och stråkar och det är Nick Drakes akustiska gitarr och fantastiska röst.
På de nästföljande spåren ”At the chime of the city clock” och ”One of these things first” presenteras albumet. Producenten Joe Boyd och stråkarrangören Robert Kirby har tagit produktionen flera klasser högre än på ”Five Leaves Left” även om man känner igen deras uttryck. Nick Drake har utvecklats både som låtskrivare och textförfattare och hans gitarrspel är bländande. Skivans A-sida avslutas med ”Hazey Jane I” – ett spår som innehåller mitt favoritparti alla låtar, alla kategorier. 3.02 in i låten står tiden stilla ett par sekunder, ni som varit där vet vad jag menar.
B-sidan fortsätter med den andra av albumets totalt tre instrumentala spår ”Bryter Layter”, den helt fantastiskt desperata ”Fly”, den skönt bossa-poppiga ”Poor Boy”, och mästerverket ”Northern sky” före perfekt avrundande ”Sunday”. Det är gripande och det är på riktigt.
”Bryter Layter” är självklar, ändå så otroligt flerbottnad. Den har en stor orkestrering och produktion, men utan att det tar bort den sköra intimiteten och det totala fokuset på Nick. Det är en skiva som står för sig själv och det har varken före eller efter funnits ett album som låter på det sättet.
Många känner till Nick Drake främst för hans depression och tidiga död. De som tagit honom till sig vet dock att att det enda som räknas är hans musik (även om hans död håller uppe myten samt hindrade honom från singer/songwriter-ideal à la 80-talet). Nick Drake behöll sin förträfflighet ända till slutet med albumet ”Pink Moon” (1972) och de sista fyra låtarna som spelades in 1974 till hans planerade fjärde soloalbum. Men det var på ”Bryter Layter” som Nick Drake nådde toppen.
När Nick Drake var ledsen, men hoppfull. Han hade ett mästerverk i huvudet och det är det bästa jag någonsin hört.
Publicerad: 2003-06-07 00:00 / Uppdaterad: 2003-06-07 00:00
42 kommentarer
Rätt skiva! Det bästa Nick Drake gjort, så sant.
Recensionen är både subtil och djuplodande.
#
Mos: och det märkte du på, what, 30 sekunder? ;)
nej, men jag håller med, den här skivan är fantastisk och northern sky är en av världens vackraste låtar.
#
värt 8:a eller 9:a…men nje inte 10:a….
nu är det dags för grandaddy…
#
Laddade hem den nyss och tänkte spela igenom den på någon minut bara för att avfärda… men men, det kan bli Ginza-beställning ifall min spontana reaktion håller i sig.
#
Nick Drake är råtrist. Denna skiva är dessutom sämre än det mesta han gjort.
#
Bra recension!
Alla tre skivor är fulländade mästerverk. Kanske är Pink Moon en 9/10…nä. Jo.
#
Nick Drake håller i alla väder. Han en av husgudarna hemma hos mig. Skäms på er om ni inte har köpt något med Drake.
#
det finns inte ord för hur jävla bra det är.. inga ord alls.
#
JAAAA!!!!
#
pink moon är bäst. lätt 11/10. det är bara nick och gitarren, ingen annan lägger sig i eller stör. fantastiska låtar framförda med otrolig känsla. Och precision.:)
#
håller med johan; pink moon är nog starkast. men i ärlighetens namn är hela boxen ”fruit tree” fullkomligt omistlig.
#
ja för fan, pink moon är bäst, den recenserade skivan är överproducerad.
#
plus att samtliga belle and sebastians vanliga album är riktigt bra.
#
Nej nej, Five Leaves Left är ju hans klart bästa skiva. ”River Man” för bövelen! Inte så uppsluppen och överproducerad som BL (iofs ett mästerverk denna också). Pink Moon är extremt bra som helhet, men vissa enskilda spår är lite sega (typ ”Know”).
#
Kan bara hålla med Tomas, Bryter Layter är min favorit. Att betyget är 10/10 spelar väl egentligen inte så stor roll. Jag tycker det är kul att läsa när nån verkligen hyllar ett mästerverk! Bra recension.
#
Sluta dissa Fold Your Hands… den är i klass med Bryter Layter. Där var det ingen som höll med mig förstår jag, men men.
#
Men…
Bryter Layter var ju MIN skiva, som jag tänkte recensera i sommar. Nåja, rätt betyg satte killen i alla fall. Samma betyg som Pink Moon ska ha, för övrigt.
Folk som inte gillar Bryter Layter kan omöjligt lära känna mig på riktigt.
#
Bra recension, kan inte mer än instämma. Alla tre Nick Drake skivorna är mästerverk, alla tre är värda 10/10. Även om det är Pink moon som av någon anledning ligger mig varmast om hjärtat.
#
ruskigt bra skiva
#
RJ: Kallar du know seg?! De är ju värsta mantrat, hur schysst som helst!
#
Jag tänkte faktiskt också recensera den här skivan. Den bästa Nick Drake skivan enligt mig. Det är också den som jag har lyssnat mest på så det kan bero på det.
För övrigt köpte jag alla tre skivorna utan att ha hör en enda låt efter alla hyllningar han har fått här på dagensskiva. Det var ju inget man ångrade!
#
Denver?
#
Usch, det är den enda jag saknar. Det blir ju absolut till att gå och köpa den så fort pengarna kommer. Bra recension.
#
Varför finns här inga dylan- recensioner? Han borde ju förekomma med tanke på all namedropping alla kör med…
#
Peter har recenserat både ”The Freewheelin' Bob Dylan” och ”The Bootleg Series Vol. 5 Bob Dylan Live 1975: The Rolling Thunder Revue”. Kolla i arkivet.
#
ett bekvämt tips är ju annars att köpa ”Way To Blue” med 16 spår av det bästa. DET BÄSTA!
#
bra recension men jag tycker inte skivan är värd mer än allra högst en sjua i betyg. five leaves left och pink moon är däremot båda två klockrena 10:or.
#
Det e klart man vill regissera en skiva man tycker om, men det e lite förutsägbart när alla gästrecesenter ger sina skivor 10/10.
#
9/10. Dra bort en poäng för att det är så många instrumentaler. ”Best of” ska man INTE köpa för då får man inte omistliga ”At the Chime of a City Clock” från denna och ”Place to Be” från Pink Moon.
#
Skivan ”Second Grace” är ju också ett hett tips.
#
nej, en tia är den inte. five leaves left är bättre.
#
Nej, men Nick Drake är ju överskattad! Bra, men inte mer. Belle & Sebastian är roligare.
#
köpte skivan igår. jag är redan såld. tack för tipset! dagensskiva.com är en ljuspunkt i vardagen.
#
NEJ..det är INTE det bästa som gjorts..på långa vägar. Det är en hygglig platta i mängden helt enkelt.
#
En helt underbar skiva. Har aldrig köpte en artists samtliga skivor så snabbt, 24 tim. Fast jag värderar Five leaves left högst. R.I.P Nick!
#
Jag håller också ”Five leaves left” lite högre än ”Bryter layter”.
#
Underbar skiva.
#
ååh… nick drake.. jag vet inte var jag ska börja..
#
ikväll är det faktiskt exakt 30 år sen nick dog…
#
Ja Bryter Layter är ett av livets bästa.
Och den här recensionen säger det mesta.
När jag för första gången hörde Hazey Jane II tänkte jag "Jasså det är härifrån Belle & Sebastian fått sin inspiration".
#
Bra recension, BL är tveklöst bra men något ‘för mycket’ produktionsmässigt. Jag håller debuten högre, tätt följd av Pink Moon, som är mest Nick. Att droppa favvelåtar av Drake känns meningslöst, det är så mycket som var/är bra. Innerlig musik.
#
Pink Moon är ju Nick Drakes verkliga mästerverk! Men Bryter Lane är inte långt efter, sitter just nu (passande nog) och dricker kaffe med ”Sunday” i högtalarna. Droppa favvoritlåtar med Drake går ju visst! Mina är ”Fly” och ”Place to be”!
http://koksilasten.blogg.se/
#
Kommentera eller pinga (trackback).