Det är väldigt sällan nu för tiden som man får känslan av att ”det här är det bästa jag någonsin hört” när man lyssnar på en skiva. Visst känns det som om man fick den känslan oftare förr? I och för sig har man ju efter ett antal års flitigt skivköpande kanske blivit mer kräsen och fått mer favoriter att jämföra med. Är det kanske så också (hemska tanke) att ens musiköra avtrubbas och vänjer sig efter ett tag och man får svårare att nå de där känslotopparna. Hur det än är ger Nick Drakes album ”Bryter Layter” alltid den känslan.

Året är 1970, Nick Drake är i studion för att följa upp sitt dåligt säljande debutalbum ”Five leaves left” från året innan. Han har flyttat från sitt trygga barndomshem i Tanworth-in-Arden till London. Från debutens landsortsromantiska stämning har han nu gått vidare och skrivit en serie nya, mer stadsinspirerade låtar. Och han har ett mästerverk i huvudet.

Skivan börjar med ”Introduction”, ett 90-sekunders instrumentalt stycke som glider fram, som lovar gott utan att skvallra för mycket om vad som komma skall. Till slut slås dock alla ljusen på och med full kraft slungas ”Hazey Jane II” ut ur högtalarna, med tillräckligt mycket energi att ensam kunna ge skottarna Belle & Sebastian inspiration nog att göra fyra album (varav tre riktigt bra). Det är trumpeter och stråkar och det är Nick Drakes akustiska gitarr och fantastiska röst.

På de nästföljande spåren ”At the chime of the city clock” och ”One of these things first” presenteras albumet. Producenten Joe Boyd och stråkarrangören Robert Kirby har tagit produktionen flera klasser högre än på ”Five Leaves Left” även om man känner igen deras uttryck. Nick Drake har utvecklats både som låtskrivare och textförfattare och hans gitarrspel är bländande. Skivans A-sida avslutas med ”Hazey Jane I” – ett spår som innehåller mitt favoritparti alla låtar, alla kategorier. 3.02 in i låten står tiden stilla ett par sekunder, ni som varit där vet vad jag menar.

B-sidan fortsätter med den andra av albumets totalt tre instrumentala spår ”Bryter Layter”, den helt fantastiskt desperata ”Fly”, den skönt bossa-poppiga ”Poor Boy”, och mästerverket ”Northern sky” före perfekt avrundande ”Sunday”. Det är gripande och det är på riktigt.

”Bryter Layter” är självklar, ändå så otroligt flerbottnad. Den har en stor orkestrering och produktion, men utan att det tar bort den sköra intimiteten och det totala fokuset på Nick. Det är en skiva som står för sig själv och det har varken före eller efter funnits ett album som låter på det sättet.

Många känner till Nick Drake främst för hans depression och tidiga död. De som tagit honom till sig vet dock att att det enda som räknas är hans musik (även om hans död håller uppe myten samt hindrade honom från singer/songwriter-ideal à la 80-talet). Nick Drake behöll sin förträfflighet ända till slutet med albumet ”Pink Moon” (1972) och de sista fyra låtarna som spelades in 1974 till hans planerade fjärde soloalbum. Men det var på ”Bryter Layter” som Nick Drake nådde toppen.

När Nick Drake var ledsen, men hoppfull. Han hade ett mästerverk i huvudet och det är det bästa jag någonsin hört.