”Men without women” är Little Stevens starkaste album – musikaliskt. Här svänger det på riktigt. Ganska ofta.

”Lying in a bed of fire” sparkar igång skivan med sitt lätt febriga tempo. Blandningen av rock, soul och latinska rytmer känns inte representativ för den här skivan, men väl för det Little Steven presterade på kommande skivor. På ”Men without women” är det ett annat sväng som dominerar och gör skivan värd att lyssna på även idag.

För i låtar som ”Inside of me”, ”Until the good is gone”, ”Angel eyes” och ”Forever” bjuder Little Steven och hans musiker på ett skönt sväng med en stor dos soul uppblandad med rock. Det svänger bra och jag blir glad och börjar röra på höften när jag lyssnar på de här låtarna.

Han har tagit med sig halva E Street Band – Max Weinberg, Gary Tallent, Danny Federici och Clarence Clemons och dessa gör något som känns igen – samma vita soulrocksväng som Springsteen.

”Princess of Little Italy” är en mycket skön historia om den italienske äldre mannen, som ser sitt barnbarn växa upp och bli tonårsrebell. Men han lugnar sig genom att ha hejdukar som övervakar henne. En föraning om Silvio Dante, redan 1982. Little Steven gör sitt bästa för att låta som Ry Cooder – och lyckas ganska bra.

”I hear you got a new boyfriend, never mind how I know
He loves you very much, yeah I'm sure he does
But is he enough protection”

Hade det inte varit för den tidstypiska produktionen som stinker tidigt åttiotal hade jag lyssnat på de här låtarna oftare. Men alla Little Stevens åttiotalsskivor har samma problem. Produktionen funkar inte idag. Kanske borde han göra en kulturgärning och spela in låtarna igen.

Trots att Little Steven blev mer angelägen att lyssna på när han var inne i sin politiska kamp så blev musiken aldrig bättre än på den här skivan.