Foto: Marie Lindström Sälarnas lugna bo där vanligtvis hi-techmammor springer med rymdbarnvagnar och kids med lågmidjade byxor riskerar livet på långa brädor har genomgått en metamorfos. Gräset har belagts med plastmattor och försäljare av korv av alla dess slag med tillhörande ketchupjuvrar trängs på gatkanterna. Jag hoppas vid gudarna att det är mänskligt kött jag […][...]

Det blir ingen klubbspelning för min del när Way Out West drar igång redan på torsdagen. Istället ser jag bob hund som spelar på Götaplatsen i Kulturkalasets regi. Galenskap och folkfest, en god uppvärmning. Sedan blir det fredag och man traskar till Slottsskogen, köerna och ockerpriserna igen. På fredagen har vi i alla fall tur […][...]

Återföreningsturnéer är ett obehagligt koncept. Man vill helst inte kännas vid faktumet att även de mest välskräddade idealisterna åldras med tilltagande girighet och omkrets. Vissa lysande undantag lyckas tyvärr behålla värdigheten, och i händelse av att just ens återförenade favoritband skulle kunna vara ett sådant måste man se dem ändå. Sedan står man där och […][...]

Förberedd på tidigare års kaos kring klubbspelningarnas köer hade jag på torsdagen en plan B. Jag löste ut den efter att ha passerat Pusterviks en och ett halv kvarters långa kö redan vid halv tio-tiden. Tidigare under kvällen hade jag träffat Blitzen Trappers Eric Earley för en kort intervju men att se bandet spela ger […][...]

Joey Burns i Calexico. Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com Calexico är festivalens gladaste band. Halv tre på lördag eftermiddag har regnet precis gjort sin första vända genom festivalområdet. Det går inte längre att hitta sina vänner eftersom besökarna nu bara finns i tre kategorier: rosa, blå och gröna. Regnponchon och lervällningen har gjort entré. Regnet är […][...]

Det börjar långsamt och lite stelt. Wilco inleder spelningen på Way Out West med Wilco (the song) när kylan kryper in över Slottsskogen. Bland publiken, som stunden innan diskuterade gitarrer och förstärkare på scenen och vilket skick Tweedy var i senast de såg bandet, verkar inte överväldigade av öppningen. Från och med A Shot in […][...]

Det är med en stor pondus och en rejäl dos självsäkerhet Matt Caughthran och manskap äntrar scenen på Sticky Fingers. En självsäkerhet som smittar av sig på den månghövdade publiken. Där förhandssnacket i mångt och mycket handlat om bland andra Grizzly Bear, Glasvegas och Dead Prez har media helt förbigått Way Out Wests mest intressanta […][...]

Torsdag, festivalens smygstart med full fokus på klubbakter, var inte Brukets dag. Gitarrhaverier, otacksam placering på scen (framför kvällens amerikanska huvudakts utrustning) och bristande ljud var utlösande irritationsmoment, moment de ändå hanterade efter bästa förmåga. För av de tre spelningar jag sett med detta Fagerstaband i sommar var denna den som utkristalliserade bandet från övriga […][...]

James Hetfield i Metallica. Foto: Petter Hellman, Rockfoto.nu Strax efter midnatt, en dryg kvart efter utsatt tid, drog till slut Ecstasy of Gold, Ennio Morricones bit som har blivit ett klassiskt Metallica-intro, i gång och den i runda tal 35 000 personer stora publiken fick vad den hade väntat på; institutionen Metallica på scen i […][...]

Robb Flynn gjorde sitt bästa för att bräcka Lamb of Gods feta röj från tidigare på eftermiddagen. Men den tämligen stora publikmassan släppte aldrig riktigt alla hämningar trots idoga försök från Machine Heads frontmans sida. Efter en öppning med den magnifika Imperium borde allting vara som upplagt, men även om publiken är med Machine Head […][...]